Hanna Krall prövar olika vägar genom mörkret i "Den inneboende"

Den polska författaren Hanna Krall gör en sorts minnesarkeologiska utgrävningar i Förintelsens följder, andra världskrigets konsekvenser, det kommunistiska Polens lögner och vardagar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hanna Krall ber människor som kommer till hennes uppläsningar: ”Berätta någonting för mig, en historia som är viktig, sann, om en främling eller om dig själv.” Det är så hon alltid har arbetat,”vaskar fram det brukbara ur alla detaljer”, har hon själv sagt”, hon får människor att berätta om dofterna, grannarnas ansikten, farmors helgklänning. Och plötsligt tittar någon tillbaka på oss från ett fotografi från 1938. Hennes judiska familj mördades av nazisterna under kriget, och hon vill ge människorna som inte fick några gravar deras namn tillbaka, har hon sagt. ”Hinna före Herren Gud” blev hennes genombrott och är baserad på samtal med hjärtkirurgen Marek Edelman sent sjuttiotal. Det är en fasans berättelse om upproret i ghettot i Warszawa men skriven i saklig ton, som om den kvinnliga läkaren som precis hann ge barnen gift innan tyskarna kom. ”Ja, du ser hur lite du förstår” säger Edelman till Hanna Krall. ”Hon räddade ju dem från gaskamrarna.” Han är den enda från Judiska kamporganisationen som överlevde upproret 1943, och Hanna Krall vill hinna få med alla detaljer, så hon och den åldrade Edelman återvänder igen och igen till samma platser och skeenden. Grabben som blev bränd på Milagatan, och som skrek hela dagen. För som hon säger till Edelman: ”Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än 400 000, och 400 000 större än 6 miljoner.” Redan 2003 sa Hanna Krall i en intervju på bokmässan i Göteborg att det inte fanns några människor kvar att intervjua längre. ”De som fortfarande lever är sjuka”, sa hon, ”har fått stroke eller är helt enkelt för gamla och senila, de blandar ihop sina minnen.” Bitarna blev allt färre och mindre, fragmenten hon hittade allt svårare att foga in i en helhet, lösryckta utan sammanhang och svar. Så är det i ”Vit Maria”, som kom ut i omarbetad upplaga i Polen så sent som 2017,  för hela tiden hör människor av sig till Hanna Krall, känner igen ett namn i en bisats, vet något om ett försvinnande eller ett dubbelliv. Böckerna tenderar därför att bli längre och samtidigt glesare. I ”Vit Maria” skymtar också Hanna Kralls egen historia, den hon inte tidigare velat berätta, hur hon som judiskt barn i Polen överlevde Förintelsen, men inte heller hon är synlig i annat än i fragment. I alla kapitel finns den lilla svarthåriga flickan med de stora ögonen och hennes mor i utkanten av synfältet. Om den flickan handlar också ”Den inneboende” från 1980-talet - utgiven på svenska 2019 – om Marta som var gömd i olika våningar i Warszawa, som hukade vid fönstret och kröp in i ett skåp när någon kom. Här finns också den polska flickan Maria, det är hon som berättar historien om Marta, familjens inneboende under kriget, hon som aldrig fick titta upp när de var utomhus, vars ögon kunde avslöja henne. För här finns många andra liv att vrida och vända på, Hanna Krall prövar olika vägar genom ett brutalt historiskt skeende. Det  är en komplex text, Hanna Kralls enda roman, där hon vrider och vänder på det ljusa och det mörka. Om skillnaden mellan att leva och att överleva. De båda flickorna är olika ingångar till samma människa. Krall skriver: ”Jaget är den ljusa varianten av den inneboendes öde. Den inneboende är en svart variant av mitt öde.” Den inneboende, Marta, hamnar på ett barnhem efter kriget dit välgörenhetsorganisationerna och de amerikanska filantroperna kommer på besök. ”Berätta med hela meningar för humanisterna för de ska föreviga allt för eftervärlden”, säger föreståndarinnan. men Marta visades...