Han såg att aposteln Paulus förklarade krig mot Rom

Jacob Taubes beskrivs som en demonisk och bedräglig figur, men också som en mäktig intellektuell inspiratör. Mattias Hagberg berättar om hur hans tolkning av Romarbrevet påverkade idéhistorien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Först flera år efteråt skulle betydelsen av de där fyra dagarna i februari 1987 stå klar för dem som deltagit. Då hade föreläsningarna sammanställts till en bok med en ovanligt kraftfull verkningshistoria. Men än så länge har ingenting av det där hänt. Än så länge är det bara februari 1987 i ett seminarierum på universitetet i Heidelberg, och en ensam röst, sprucken av sjukdom och ålderdom, som försöker sammanfatta ett helt liv i dialog med Paulus brev till romarna. Mannen, som är döende i cancer och som heter Jacob Taubes, är på samma gång en intellektuell gigant som en tämligen okänd religionsfilosof och rabbin. Han har knappt publicerat någonting under sina fyrtio år som akademiker, än mindre lagt fram någon banbrytande teori eller några nya rön. Trots det omges han av en ovanlig air, av en sorts aura som varit svår för eftervärlden att greppa och beskriva, men som på något sätt gjorde honom till ett intellektuellt kraftcentrum, en punkt mot vilken många av hans samtida, med eller mot sin vilja, graviterade. Han befann sig under femtio-, sextio- och sjuttiotalen hela tiden mitt i idédebatten. Listan över hans vänner och samtalspartners är en ovanligt omfattande provkarta över efterkrigstidens intellektuella värld. Alla verkar finnas med, från Carl Smith till Herbert Marcuse. I ett par av Susan Sontags mer fiktiva verk återfinns han som en diabolisk professor, en Mefistofeles som förlöser andra människors tankemässiga förmågor, men till ett mycket högt pris. Redan som mycket ung doktorand, innan han flyttade från Schweiz till USA och sedan vidare till Jerusalem och Berlin, hade han rykte om sig att vara något av ett demoniskt geni, en person som ofta kom i konflikt, som utnyttjade andra, som ljög och bedrog, ja, kanske till och med fuskade sig fram genom det akademiska livet, men som också hade en otrolig förmåga att tänka nytt och att hjälpa andra framåt i sina intellektuella processer.Men nu, i februari 1987 i Heidelberg, är allt detta historia. Av Jacob Taubes liv återstår nästan ingenting, han är sjuk och svag. Mellan den tredje och fjärde föreläsningsdagen vårdas han på intensivavdelningen på Heidelbergs lasarett. Några veckor senare är han död. Och ändå är det på sätt och vis först nu det börjar; Jacob Taubes talar, bandspelaren rullar, hans intellektuella testamente tar form i stunden.Han säger att han har kommit till Paulus brev, inte som professor i religionsfilosofi, utan som jude och som rabbin, och han understryker att den han mött i breven varken är ett katolskt helgon eller en protestantisk teolog, utan en radikal judisk mystiker. För honom var Paulus först som sist en apokalyptisk och gnostisk tänkare som ville krossa alla invanda föreställningar om världen. Jacob Taubes läste Paulus brev till romarna som ett politiskt traktat, ja, mer än så, för honom var Romarbrevet västerlandets revolutionära text par preference, en urkund omöjlig att förbise om man vill förstå den europeiska värld som växte fram ur judendom och kristendom. Allt som senare ska spelas ut i form av allt från messianism till revolutionär socialism finns redan inskrivet här; framför allt föreställningen om att den rådande ordningen går att överskrida och ersätta med något helt nytt, något som ännu inte går att föreställa sig.Drömmen om en annan värld, om ett annat liv, börjar enligt Jacob Taubes med Paulus brev till romarna.Det är denna vändning,..