Han är författaren för vår tid

Thomas Pynchons romaner är oöverskådliga, anarkistiska och paranoida. De är med andra ord precis som verkligheten. Mattias Hagberg funderar över varför Pynchon känns mer relevant än någonsin.

Det är lätt att tröttna på Thomas Pynchon. Det väldiga formatet, de oöverskådliga intrigerna och det svårgenomträngliga språket kan göra vem som helst matt. Ja, helt uttröttad faktiskt. Själv trodde jag att jag var färdig med hans haschdoftande, paranoida och labyrintiska romaner för ett tiotal år sedan. Hans författarskap hade gett mig mycket, men nu orkade jag helt enkelt inte mer. Jag läste Mot dagen när den kom på engelska 2006 och kände mig uttråkad och besviken. Ettusen tätskrivna sidor som aldrig riktigt talade till mig fyllda som de var av allt och ingenting. Med visst vemod la jag undan Pynchons tegelstenar. Den där febriga intensiteten som jag hade känt när jag läst honom tidigare fanns inte kvar. Hans universum slöt sig och stängde mig ute. Hans romaner kändes bara världsfrånvända inte öppna och anarkistiska, som tidigare. Men det var då. Nu ligger romanerna åter på mitt bord. Nu glöder de igen.     Kanske är det tidsandan. För den som inte läst Pynchon är han förmodligen mest känd för att inte vara känd. I en tid fullständigt besatt av det personliga och privata har han lyckats hålla sig utanför det mediala ljuset. Han är nästan overkligt okänd. Han ger inga intervjuer. Tar inte emot några priser. Medverkar aldrig i uppläsningar. Det senaste fotot av honom som finns tillgängligt är från femtiotalet och föreställer en ung man med skeva tänder. Det går snabbt att räkna upp alla kända biografiska fakta. Född: 1937 på Long Island utanför New York. Studerade engelska och teknisk fysik vid Cornell University, tog värvning och tillbringade några år i flottan innan han avslutade sina studier och tog jobb som teknisk skribent på Boeing Aircraft. Debuterade 1963 och har sedan dess skrivit ytterligare sju romaner och en novellsamling. Bor i dag på Manhattan, New York. En enkel tolkning av denna skygghet är så klart att han vill låta litteraturen tala för sig själv. En mer komplicerad är att han faktiskt tar det mest framträdande draget i sina texter på allvar nämligen paranoian; att hans skygghet är ett utslag av en mörk och bisarr bild av världen. För är det någonting som karaktäriserar författarskapet från debuten med romanen V i början av sextiotalet fram till den åttonde och senaste romanen Bleeding edge, som kom 2013 är det just paranoia. Den är närvarande såväl i själva berättelserna eller vad man nu ska kalla dem som i själva strukturen på texterna. Det går inte att läsa honom utan att uppleva en sorts diffus oro, som om själva grundvalen för världen och vår förståelse av den är satt i gungning. Hos Pynchon är samhället alltid oöverskådligt, ogenomträngligt och korrupt. Allt är en konspiration. Och då menar jag verkligen allting. Bakom varje sammansvärjning av dolda makter döljer sig alltid en ny sammansvärjning, och en ny, och en ny Hos Pynchon hänger allt samman, allt i hela skapelsen. Redan i debutromanen V handlar det om hemliga tecken, dolda sällskap och udda existenser. Som alltid är det näst intill omöjligt att sammanfatta intrigen. Allt är en enda röra, ett enda oöverskådligt mischmasch av infall, återvändsgränder och utspel. Och så har det fortsatt: Hans andra roman är en absurd skröna om ett hemligt postverk som penetrerat hela Kalifornien. Hans tredje, mästerverket Gravitationens regnbåge, en myllrande berättelse om de verkliga makterna bakom Andra världskriget och Kalla kriget, en berättelse som slår en båge från Hitlers raketprogram till Nixons krig i Vietnam och vidare. Han skriver: de här krigen var aldrig politiska överhuvudtaget, politiken var bara teater i hemlighet var de krig som enbart dikterades av teknologins behov. Någon lär ha sagt att Pynchon är som en psykotisk Dan Brown på LSD. Och det ligger onekligen något i den beskrivningen. Förmodligen är det just därför han känns så relevant...