Hallå universum, är det någon hemma?

Tänk om vi faktiskt får bevis för att det finns liv i rymden. Hur skulle det egentligen påverka oss? Mattias Berg läser en bok av fysikern Paul Davies och spanar upp mot himlen.

Nyheterna har duggat tätt. I vintras syntes sju jordliknande planeter plötsligt i astronomernas teleskop. Och framåt våren kom en brittisk studie som visade att ytterligare en nyupptäckt planet, Proxima B, kunde vara beboelig. Liksom informationen om att den ännu nyare planeten LHS114ob gav oss den hittills bästa möjligheten att få svar på vad en astrofysiker kallade "vetenskapens största fråga".  Den som alltså handlar om vår kosmiska ensamhet. Om det ändå skulle kunna finnas fler som delar den, någonstans långt där ute. Om mer eller mindre intelligent liv i rymden. Så jag tar fram den ofta briljante fysikern och författaren Paul Davies senaste bok, från 2010, som också kretsar kring den här frågan. Och vars paradoxalt talande titel är "The Eerie Silence". Den kusliga tystnaden. För om det verkligen skulle finnas andra civilisationer ute i universum, långt borta eller nära, på någon av alla dessa potentiellt beboeliga planeter - varför ger de sig då inte till känna? Tar någon form av kontakt? Ett klassiskt svar är ju avståndet. Såväl LHS114ob som de sju jordliknande planeterna ligger omkring 40 ljusår bort, vilket för vår civilisation är en omöjlig distans. Och även om Proxima B är närmsta planeten utanför människans solsystem, ligger den fortfarande 4 ljusår från jorden. Det vill säga ungefär fyra tusen miljarder mil - vilket mycket väl kan vara ett respektingivande avstånd även för en främmande civilisation med betydligt högre teknologisk nivå. En annan komplikation är själva definitionen på liv. Även den finns förstås med i Paul Davies pedagogiska genomgång av vad som - visst - skulle kunna vara vetenskapens största fråga. Bokens undertitel är också talande: "Searching for Ourselves in the Universe". Och så länge vi just söker efter oss själva, kommer vi kanske aldrig att hitta någon annan därute. Men om vi i stället riktar uppmärksamheten mot vad som kallas "weird life" - anomalier, avvikelser, allmänna konstigheter - kan det redan finnas fullt av intergalaktiska spår här på jorden. Bland Davies förslag på sådana dolda utomjordingar, som till exempel kan ha kommit hit genom en nedstörtad asteroid, finns hela ekosystem i havsbottnarnas totala mörker. Eller varför inte diverse mikrober med smak för till exempel starkt frätande syra eller radioaktiv strålning? På det sättet börjar frågan om liv i rymden snarare handla om liv på jorden. Än gång om detta "vi" och "dom", vår samtidiga förmåga och oförmåga att dra upp skiljelinjer. Det mänskliga medvetandets egna evolutionära begränsningar.  Och det räcker ju egentligen med att titta upp i natthimlen för att förstå hur lite av allt detta vi kan omfatta. Själv får jag fortfarande samma lätt barnsliga svindel av den här bokstavliga tidsrymden: det i grunden fullkomligt obegripliga faktum att jag då samtidigt spejar bakåt i historien. Att många av de planeter och solar jag kan se klart och tydligt inte ens existerar längre. Att hela världar slocknat, en efter en, utan att vi märkt ett dugg. Och att nya kommer att födas miljarder år efter att vår egen lilla planet gått under. Det här innebär också att det både kan ha funnits, och kanske kommer att finnas, liv i rymden mer eller mindre likt vårt. Men att vi människor knappast hinner möta någon av de andra civilisationerna - under vår kosmiskt sett så korta existens. Kanske fem av universums totalt x miljarder år, dess mer eller mindre oändliga tidlöshet.   Men låt oss ändå ponera att något sådant här inträffade: att intelligent liv i rymden faktiskt påträffades. Vad skulle hända? Den avslutande delen av Paul Davies bok ägnas åt just detta. Den är också skriven med anledning av 50-årsjubileet av SETI, ett omsusat internationellt forskningsprojekt som uttyds "Search for ExtraTerrestrial Intelligence", alltså sökandet efter utomjordisk intelligens. Genom...