Gunnar Björlings sprängda språk ekar över platsen

Sönderbombandet av platsen där Gunnar Björling levde och skrev utplånade delar av hans verk och förändrade hans språk. Maria Küchen ser hur poeten lyckades fånga sin omgivning i språkliga spillror. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I nästan hela sitt liv bodde den finlandssvenske poeten Gunnar Björling i Brunnsparken i Helsingfors. Parken ligger vid havet, ett stenkast från en av terminalerna där de stora Sverigebåtarna dagligen lägger till. Finlandsbåt, säger man i Sverige, men i Finland heter det Sverigebåt. Språket betingas inte bara av den som talar eller skriver det, utan också av platsen där hon talar och skriver. I Gunnar Björlings fall är det mycket tydligt. En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet Bortsett från en tur ut i Europa i ungdomen, lämnade han inte Norden och Baltikum. Brunnsparken i Helsingfors förblev hans hemmaplan hela livet. När han skrev i sin tredje diktsamling Kiri-Ra! Från 1930 Om Gröna kronors /bolmarmatta, blåa haven då var det Brunnsparkens träd och vatten som inspirerade honom. I flera decennier bodde han i ett hyreshus som förstördes vid ett bombanfall 1944.  Björlings alla tillhörigheter gick upp i rök hans bibliotek som han träget hade samlat ihop under fyrtio år, manuskriptet han just arbetade med, opublicerade prosatexter inklusive en omfattande roman, fotografier, dagböcker, brev. Björling var femtiosex år gammal. Han hade gett ut tio diktböcker och ansågs som en av de mest betydelsefulla diktarna inom den finlandssvenska modernismen. Till sin nya temporära bostad fick han med sig helt svartbrända rester av manuskript som han försökte tyda med hjälp av förstoringsglas. En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet, skriver litteraturforskaren Fredrik Herzberg i sin stora Björling-biografi Mitt språk är ej i orden, utgiven av Apell förlag år 2018. Hertzbergs grundliga kronologiska genomgång av Björlings liv och verk, bygger bland annat på tidigare okänt material och på samtal med människor som kände Björling. Men från tiden före 1944 är den mesta dokumentationen försvunnen. Bombardemanget av platsen där Björling levde, läste och skrev, omdefinierade hans verk, utplånade delar av det och förändrade hans språk. Hans författarskap hade börjat flödande och närmast profetiskt, i debuten Vilande dag 1922 och i de följande verken Korset och löftet, Kiri-ra! och Solgrönt. Men mot slutet av trettiotalet hade Björling börjat reducera sina texter, och i diktböckerna som kom ut efter andra världskriget blev språket alltmer förtätat. Han strök, tog bort, strök ännu mer, tills bara enstaka ord återstod. Hans sista daterade dikt, skriven några månader före hans död 1960, består av nio ord: Luft jord färgs / hud / hud stofts / ljus / Att är   För mig, som genom decennierna tillbringat mycket tid med att flanera i Brunnsparken i Helsingfors, är den dikten inte fragmentarisk eller abstrakt. Tvärtom. Den är platsens essens. Björlings sista dikt, för mig, helt subjektivt, ÄR Brunnsparken öppenheten, ljuset, jorden. I nio ord fångas mötet mellan land och himmel och hav. Socialt var Björling en centralgestalt i det finlandssvenska kulturlivet. Samtidigt levde han mestadels ensam i Brunnsparken För andra är det annorlunda. Man kan förstås ta fasta på diktens nästan totala allmängiltighet, utan att alls veta eller bry sig om var den kom till. De senaste decenniernas entusiastiska läsningar av Björling i Skandinavien har koncentrerat sig på själva texten, med ett särskilt uppsving under 1980-talet. Katarina Frostenson, Horace Engdahl och Anders Olsson tillhörde dem som tog intryck av honom, men åttiotalets unga svenska poeters och litteraturvetares läsningar av Björling vägde knappast in platsen där hans dikter skrevs, eller för den delen hans liv. Texten i sig sågs som det intressanta. Poeters texter i sig ÄR det intressanta...