Gränserna måste inte göra människor ofria

Världen är full av gränser och ständigt utropas fler. Vissa erkänns, andra inte. Men nationsgränser behöver inte utgöra ett hinder för en värld för alla, konstaterar Lars Hermansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om gränsen mellan Sverige och Norge av någon anledning försvann och länderna slogs samman, skulle Sverige då förlora sin essentiella "svenskhet", och förvandlas till ett Snerige eller Svorge, inte bara i värmlandsskogarna utan ända uppe i Umeå och på Gotland? Frågan är förstås gravt hypotetisk och reser en mängd följdfrågor, inte minst den om på vems villkor sammanslagningen sker. Ändå tror jag att vi kan våga oss på ett svar: Sverige skulle finnas kvar som språkgemenskap och kollektivt minne, alltså som något slags nation, utan gränser mot våra grannländer, i alla fall inom så kallad överskådlig tid. Länderna [...] är ett slags skämtnationer, skrattspeglar för de mer pompösa statsbildningarna med medlemskap i FN och riktiga ambassadbyggnader i huvudstädernas dyrare kvarter. Inom statsvetenskapen brukar man skilja mellan land, stat och nation. Ett land, till exempel Skottland eller Grönland, behöver inte vara en egen stat, och stater kan vara så små, som till exempel Vatikanstaten eller Monaco, att det inte går att tala om dem som länder. Skillnaden mellan stat och nation är svårutredd, men grovt sett kan man säga att nationsbegreppet är ett romantiskt påfund från 1800-talet grundad på idén om ett folk som hör hemma på en viss geografisk plats, svearna i Sverige och nordmännen i Norge, typ. Begreppet stat är äldre. Platon menade att det krävs åtminstone fyra personer för att utropa en stat: en bonde, en snickare, en vävare, en skomakare och möjligen ytterligare något annat slags hantverkare. Enligt Montevideokonventionen från 1933 måste fyra krav vara uppfyllda för att man ska kunna tala om en stat. Det ska finnas en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering, och en möjlighet att etablera relationer med andra stater. Ladonien, den mikronation eller skenstat konstnären Lars Vilks grundade den 2 juni 1996, uppfyller de tre första kraven, men inte det sista. Inga andra erkända stater har erkänt Ladonien. Några sådana ambitioner finns nog inte heller från Ladoniernas sida. Så här säger statssekreterare Vilks i Johan Joelssons och Jonathan Jacobsons reportagebok Mikronationer på besök i hemgjorda länder: Mikronationer erbjuder människor en chans att forma små koncentrerade områden där de själva kan skapa sina idéer om vad som utmärker dem. Vad som utmärker Ladonierna tycks vara en allmänt gycklande attityd till statliga och kommunala myndigheter samt en kärlek till Vilks skulptur Nimis, vilken utgör centrum för det geografiska område på cirka en kvadratkilometer utanför Höganäs i Skåne som Ladonien gör anspråk på. Länderna i Joelsson & Jacobsons bok är ett slags skämtnationer, skrattspeglar för de mer pompösa statsbildningarna med medlemskap i FN och riktiga ambassadbyggnader i huvudstädernas dyrare kvarter. När tulltjänstemännen i öriket Ellore i Roskildefjorden söker igenom dina väskor är det inte knark och vapen de letar efter utan sardiner och exemplar av Daniel Defoes roman Robinson Crusoe eftersom enligt konstitutionen sardiner hör hemma i havet och Defoes roman ger en förvrängd bild av livet på en ö. Det är lite poetiskt att få tänka på sin stortå som sydspetsen på en nation, men den metaforen är rätt sliten vid det här laget. Hur många nationer tål världen? FN har idag 193 medlemmar, men ytterligare ett hundratal nationer drömmer om medlemskap. Det är förstås lätt att känna sympati för förföljda folk som vill bryta sig ut ur en påtvingad nationell gemenskap, som Rohingya i Burma för att ta ett aktuellt exempel Men vad är ett folk? Är lombarderna ett folk, galicierna, jämtarna? Det finns ingen allmänt accepterad definition. FN har en definition på ursprungsbefolkningar, som till exempel...