Germanerna – mellan myt och verklighet

Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ridley Scott inledde sitt maffiga filmepos "Gladiator" om den romerske generalen Maximus Decimus Meridius med att visa hur han och hans romerska soldater gör sig redo för att strida mot sina fiender och motsatser. Generalen, spelad av Russel Crowe, håller ett tal om att det hans soldater gör i livet ger eko i evigheten. Samtidigt ordnas eldgropar, katapulter laddas, soldater ställer upp i räta kolonner och bågskyttar lägger an strategiskt, disciplinerat och väloljat. Mot denna romerska krigsmaskin ställer Ridley Scott ett gäng skäggiga, storvuxna och muskulösa män som står och hoppar i en skogsdunge. Mest påminner de om smutsiga troll där de står och bankar med sina yxor och svärd. När slaget börjar rusar de en och en rakt in i romarnas räta led mot en säker död. Det avancerade romarriket möter de underutvecklade, men orädda germanerna. När jag läser det inledande kapitlet i Det germanska spåret. En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien skriven av Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap kommer inledningsscenen från Gladiator upp på min näthinna. Det är uppenbart att Ridley Scotts bild av germanerna är starkt påverkad av kanske rent av hämtad från Germania en skrift författad av romaren Publius Cornelius Tacitus under första århundradet efter Kristus. Än idag anser sig forskare faktiskt vara tvungna att ta tillbaka historien om germanerna från högerextremisterna Det vi vet om antikens germaner baserar vi på romerska eller grekiska skriftkällor. De germanska folken själva saknade vid den här tiden skriftspråk. Bilden som romarna gav av dessa vildar är kanske inte helt balanserad själv baserar Tacitus skildringen i Germania på vad han hört berättas av handelsmän och krigare. De beskrev germanerna som tappra i strid, gästfria, trofasta i kärlek och till familjen, men också som stridslystna, vidskepliga och försupna. Att en filmare som Ridley Scott hämtar stoff till en Hollywoodfilm från en sådan historisk skrift gör ingen större skada, men Tacitus beskrivning har lett till betydligt värre tolkningar. Lönnroth skriver att skriften nog faktiskt ligger till grund för de många vanföreställningar om germanerna som otroligt nog fortfarande florerar i nazistkretsar. Föreställningar som har väldigt lite med historien att göra och som lanserades under Hitlerregimen i Tyskland där idén om ett germanskt urfolk i ohelig allians med diverse rasteorier och hämndfantasier banade väg för Förintelsen. Än idag anser sig forskare faktiskt vara tvungna att ta tillbaka historien om germanerna från högerextremisterna även akademiskt gjorde alltså Hitlers german-vurm stor skada. I sitt standardverk "Germanerna" från 2013 skriver språkprofessor Tore Janson uttryckligen om detta. Men det är inte det som är bokens styrka utan att han kartlägger germanerna utifrån vad vi kan veta om dem utifrån myter, historia och språk. Så vilka var de då, germanerna? Det krävs ytterligare en romare för att svara på det. Julius Caesar skriver i De bello Gallico, författad år 51 före Kristus, att germanerna bor norr om floden Donau som var gränsen mot Romarriket och öster om Rhen för på andra sidan om den, västerut höll kelterna till. Att det handlade om en sammanhållen folkgrupp är nästintill uteslutet. Det finns varken spår i språket, i några skrifter eller i arkeologiska fynd som skulle stärka en sådan tes. Snarare handlade det om folkgrupper som sinsemellan krigade, idkade handel och möttes inte minst under de stora folkvandringarna som ägde rum i Europa under 400 och 500-talen efter Kristus. Så småningom växte vissa folkgrupper sig stora och så småningom kom dessa grupper att ingå...