Gabriela Mistral – Nobelpristagare, nationalhelgon och queerikon

Gabriela Mistral har avradikaliserats för att passa som nationalhelgon, samtidigt försöker en ny tid göra henne till symbol. Dan Jönsson reflekterar över den chilenska poetens liv och litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-09-10. ”Som en brännande bitter dryck, framräckt i ett glas av kristall” – så beskrev Johannes Edfelt Gabriela Mistrals dikt ”Sången om en son”, när den kom ut i svensk översättning av Hjalmar Gullberg 1945, samma år Mistral som första latinamerikanska författare fick Nobelpriset i litteratur. En träffande bild, verkligen: denna långa elegi om vad som väl idag skulle kallas ofrivillig barnlöshet är fortfarande lika kraftfull i sin kollision mellan våldsam förtvivlan och en arkaisk, glasklar poetisk form. De visionära fantasierna om det ofödda barnet bryts mot de lika högspända som fruktlösa försöken att försona sig med det biologiska ödet: ”Hell detta bröst, där jag de mina dränker!/ Hell detta sköte, där min ras blev dömd!/ Min moders blick ej mer på jorden blänker/ i vindens klagan hennes röst blir glömd./ Det växer skog, där skogar blevo brända/ som åter hundra gånger yxan slår/ Men jag skall skördas och ej återvända/ min ätt går in i natten som består.” Gabriela Mistral, eller som hon egentligen hette, Lucila Godoy Alcayaga, föddes 1889 i en liten by i de chilenska Anderna och växte upp under fattiga förhållanden. Pappan lämnade familjen tidigt, och skolan fick Lucila läsa in på egen hand – men redan vid femton års ålder hade hon kommit så långt att hon själv kunde börja undervisa, något hon med tiden kom att se som en av sina stora livsuppgifter. Den andra var förstås lyriken. Som poet slog hon igenom i en tävling i Santiago 1914, där hennes mörka, strama ”Sonetos de la muerte”, Sonetter om döden, förbluffade publiken och vann första pris. Hon publicerade egentligen inte mycket poesi – fyra koncentrerade diktsamlingar på fyrtio år, och en postum långdikt, det är egentligen allt – men det hon skrev gjorde henne till ett litterärt nationalmonument. Hennes ansikte har funnits på femtusenpesosedlarna ända sedan åttiotalet, nästan varje stad i Chile har en gata uppkallad efter henne, och det stora kulturcentret mitt i Santiago bär sedan tio år tillbaka hennes namn. Till skillnad från Chiles andre nobelpristagare, Pablo Neruda, framstår Mistral som politiskt okontroversiell, lika hyllad av Allendes socialister som av Pinochetdiktaturen och dagens liberala demokrati. ”Sången om en son” skrev Mistral om en ungdomsförälskelse som svek henne och sedan tog sitt liv. Episoden har bränt sig fast i bilden av Mistral som kvinnan som, sårad av livet, vände ryggen åt den världsliga lyckan och istället följde sitt kall som diktare och lärare. En ställföreträdande moder, i livet liksom i lyriken, självuppoffrande, osminkad och asketisk i sin strama lärarinnedräkt, som skrev bittra verser om döden – men också idylliska dansvisor på vers som chilenska skolbarn i flera generationer har fått lära sig. Hennes kyska framtoning och djupa religiositet gav henne redan i livet epitetet ”Santa Gabriela”, en upphöjelse hon själv avvisade. Men mytbildningen kring hennes person fick definitivt näring av hennes egen hemlighetsfullhet. Mycket i Mistrals liv är höljt i rykten och dunkel: att hennes farmor var judinna verkar till exempel vara ett rent påhitt, och att ungdomens djupa kärlekssorg skulle ha fått henne att avstå från andra förbindelser stämmer knappast. Och hur var det förresten med pojken Yin-Yin, som hon tog hand om och påstod var hennes brorson? Eller de kvinnor hon periodvis bodde med och stod nära? Var hon homosexuell? Ingen vet. Kanske var Yin-Yin hennes eget barn, kanske inte. Kanske var vänskapen med den tjugo år yngre följeslagerskan Doris Dana också en sexuell kärleksrelation – även om...