Frysta drömmar – kryonikfiktion och drömmen om evigt liv

Människan har urgamla fantasier om att övervinna döden. Men har vi ens, undrar författaren Lyra Koli, förstått något av det liv vi så gärna vill förlänga? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i mars 2018. Det krävs inte mycket petande i det skenbart så absoluta begreppet döden för att det ska falla sönder till en mängd godtyckliga antaganden. Varken medicinskt, juridiskt eller kulturellt råder det globalt konsensus kring exakt när en människa slutar att finnas. Länge ansågs man vara död så snart hjärtat hade upphört att slå. Idag finns det gott om både bärbara och inopererade hjärtstartare som kan återuppväcka oss från hjärtstopp. Den första patienten frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas Sedan 1988 räknar vi människor som döda i Sverige först när de centrala hjärnfunktionerna oåterkalleligen har upphört. Den juridiska och medicinska definitionen hjärndöd tillämpas i de flesta västländer, vilket är en viktig förutsättning för att öka organdonationerna. Men i till exempel USA har flera omstridda fall ruckat på begreppet. Ett av dem är tonåriga Jahi McMath som 2013 förklarades hjärndöd efter en operation, men vars kropp fortfarande hålls vid liv av familjen. I en artikel i The New Yorker från tidigare i år beskrivs familjens kamp mot dödförklaringen, som har startat en debatt som belyst osäkerheten och oenigheten kring definitionen. Jahis hjärnstam har betydande skador, men andra delar av hjärnan är strukturellt intakta. En läkare noterar att hjärtrytmen höjs när hon får höra sin mammas röst, och mamman säger att hon vet att Jahi finns därinne. I sammanfattningen av USAs Uniform Determination of Death Act fastslås inledningsvis: I en tid av snabba teknologiska förändringar så är det inte ovanligt för teknologin att överskrida medicinska, sociala och juridiska grundantaganden. Ett exempel på detta är den juridiska standarden för att avgöra biologisk död. Om det idag går att återuppväcka vissa som tidigare skulle ha betraktats som döda, så kanske vår nuvarande dödsdefinition också kan bli förlegad efter nya genombrott? Tron på en sådan framtid har gett upphov till begreppet informationsteoretisk död: när den i hjärnan lagrade information som anses utgöra en person har blivit omöjlig att återställa också med potentiell framtida teknologi. Mot den här definitionen lutar sig de organisationer som praktiserar kryonik, det vill säga bevarar avlidna kroppar i mycket låga temperaturer i väntan på en teknologi som kan göra det möjligt att återuppliva dem. Den första patienten frystes ner 1967. Ingen har förstås ännu kunnat återuppväckas, men fortfarande betalar människor enorma summor för att sänkas ner i flytande kväve efter sin död. om man granskar fiktionerna närmare upptäcker man att drömmen om ett suspenderat liv drivs lika mycket av förvirring och skräck som av begär. Det kan låta som en omöjlig science fiction-dröm, och kryoniken som vetenskap är minst sagt spekulativ. Men idag förvarar vi könsceller och embryon på samma sätt. Gränsen mellan omöjliga drömmar och praktisk verklighet är aldrig lika skarp som de så kallade realisterna vill påskina, vilket har fått Ursula K Le Guin att kalla science fiction-författare för realisterna för en större verklighet. Genom att föreställa sig en framtid där dagens teknologier har avancerat ytterligare kan science fiction skildra en verklighet som redan finns implicit i vår egen, men som kanske än så länge bara är gripbar som en fantasi. Sådana fantasier kan ibland säga oss mer om vår syn på liv och död än vad faktiska återgivningar gör. Mänsklighetens inställning till döden verkar alltid ha varit fylld av trots. Skildringar om att överkomma den har mångtusenåriga rötter redan i Gilgamesheposet, världens äldsta bevarade litterära verk, beskrivs en växt som kan ge evigt liv. Mer vetenskapligt inriktade berättelser, det vill säga science...