Friedrich Hölderlin och själens skiljetecken

Två gånger blev han drabbad av Apollon. Friedrich Hölderlin skrev några av den tyska poesins eldigaste dikter, men betalade ett högt pris för ingivelserna. Aris Fioretos spårar förändringen i hans dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fem år ligger mellan dikterna. Ändå löper en ravin mellan dem. Den första vänder sig till antikens ödesgudinnor. ”Till parcerna” skrevs 1799. Då var Friedrich Hölderlin 29 år gammal. Bakom sig hade han flöjtlektioner, klosterskola och prästseminarium. Han hade läst klassikerna, umgåtts med Goethe och knåpat med vers. Han hade varit reformator hos en bankir i Frankfurt, förälskat sig i mannens fru och givit ut brevromanen Hyperion, i vilken en olycklig kärlek skildrats som påminde om hans egen. Kort sagt: Fastän Hölderlin var ung när dikten trycktes hade han ett stormigt förflutet: O unna än en sommar, ni väldiga,   Och bara en höst till mig för mogen sång,      Så att mitt hjärta villigare         Brister, så mättat av ljuva toner! Min själ fick inte gudarnas rätt till liv,   Och inte heller Orkus ger någon ro;      Dock det som ligger mig om hjärtat,         Dikten, den heliga, fann gehör förr.   Välkommen då, o fridfulla skuggors värld!   Tillfreds är jag, om också mitt strängaspel      Ej leder ned; en gång var livet         Gudarnas likt, mer behövs nu inte. Trots vemodet andas dikten kraft. Det märks på utropen – riktade ena gången uppåt, andra gången nedåt. ”O […] ni väldiga!” ”O fridfulla skuggors värld!” I sitt tidiga verk använde Hölderlin ofta tecknet. Brevromanen var visserligen full av avsked. Men de många lodräta strecken med punkt under som förekom på varje sida darrade av tilltro till ordets makt. Ännu var språket hett; utropstecknet erbjöd snabbaste vägen att förbinda dödligas sysslor och gudars ärenden. Fem år senare hade tecknet försvunnit. När den andra dikten – ”Hälften av livet” – publicerades 1805 saknade verserna spänst. Orden var få och svala. Vid det laget vårdades Hölderlin på en klinik i Tübingen. Snart flyttades han över till ett tornrum vid floden Neckar, där han omhändertogs av en snickarfamilj. 37 år gammal skulle han bli kvar i tornet lika många år till, till dess han dog 1843. Hade poeten spänt lyran för hårt? Drabbades han, som vissa trott, av en psykos? Några år tidigare hade han rest till Frankrike. Kanske utlöste vistelsen där sammanbrottet? Med den ledsne hjälten i Hyperion kan bara konstateras: ”Vem vet?” I december 1801 bröt Hölderlin upp från södra Tyskland. När han bestämt sig för att bli poet istället för präst hade modern ställt in sitt understöd. Nu skulle han tillträda en tjänst som ”privatlärare och predikant” i den tyske konsulns hem i Bordeaux. Vandringen över bergen utlovade äntligen en självständig tillvaro som homme de lettres, en ordets man. ”Jag får verkligen lov att hålla ihop huvudet, i Frankrike, i Paris”, förklarade han för sin vän Böhlendorff före avresan. ”Världen ligger ljusare framför mig än tidigare, och allvarligare.” Efter att ha vandrat genom Schwarzwald nådde han Straßburg. Det politiska läget var oroligt. Napoleon hade nyligen utnämnt sig till konsul på livstid och skulle snart gripa makten; polisen och armén stod i alarmberedskap. I ett brev hem rapporterade han: Här är nu så oroligt att man endast i innerlig åtanke på dem som känner oss och ju även är goda finner sig själv igen. Vandringen blev en resa lika mycket genom en vådlig...