Fotoblixtens historia och jakten på det ljuva livet

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstjärnorna till, men vilka är det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar över blixtens kulturhistoria och dialektik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Federico Fellinis film ”Det ljuva livet” från 1960 förekommer en scen, där Anita Ekberg lämnar ett flygplan. Hon spelar en filmstjärna, hon bär solglasögon och breder ut sina armar, hon stiger långsamt nerför landgången. Vid trappans ände sprattlar ett gäng pressfotografer. Allihopa är utrustade inte bara med tunga kameror, utan också med stora, blänkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt på dagen. Det kan inte finnas några hemligheter som måste ryckas ur mörkret. Det blixtrar ändå. Reflektorena är en del av en iscensättning, så som själva stegen ur flygplanet är ett spel inför publiken. Scenen visar att förhållandet mellan stjärnan och fotograferna inte bara är tätt, utan att de behöver varandra, ömsesidigt: Skådespelaren blir inte till stjärna, om den inte bjuder offentligheten på sig själv. Offentligheten ombesörjes av blixtfotograferna, med licens till alla möjliga kränkningar av privatsfären. De blottar och de lyser upp, ofta på en och samma gång. ”Paparazzo“ kallas en sådan stjärnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen ”La dolce vita“. Denna figur är en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, när de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, för att det var så mycket billigare att spela in vissa filmer där, filmer som ”Ben Hur“ med åttatusen italienska statister utan anslutning till någon fackförening. I Hollywood, utanför dåtidens Los Angeles, hade denna tidens filmstjärnor varit skyddade. I Rom, där de brukade bo på ett av hotellen på Via Veneto, mitt i staden, blev de däremot ett lätt offer för “attackfotografen”, så som han heter på italienska: ”fotógrafo d’assalto“. Paparazzon övertog en amerikansk teknik. Det bländande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten väska eller bara hängande över axeln, hade redan innan andra världskriget varit ett redskap för pressfotografer. De hade specialiserat sig på att försörja tidningarna med bilder på brottsplatser eller till och med på brottsoffer. Deras gärningar följde samma dialektik som paparazzons verksamhet. Så som fotografen formade stjärnan genom att bära dennes bild till offentligheten, så dokumenterade dess amerikanske föregångare inte bara brottsplatsen. Han skapade den också, för en publik av miljontals voyeurer. Förr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens mörker. Sedan kom blixten för att skära ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: Här har det hänt. Mörkret omkring blev då ännu mörkare, liksom ingen människa blir så ensam som en stjärna som ingen vill se. Både detektiven och reportern tillhör demokratins pionjärer: Detektiven upptäcker brottet var än det har gömts. Reportern underrättar offentligheten om vad detektiven upptäckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln ”Man with a Camera“. I hjälten, spelat av Charles Bronson, förenas båda yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan förmår att ta. Hans viktigaste redskap är en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, människan bakom en ännu idag populär varelse med namnet ”Spiderman“, är en arvtagare till mannen med kameran, med garanti på att vara på brottsplatsen först. När många fotografer blixtrade samtidigt, förr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande små explosioner och vit rök. På engelska kallas detta...