Försvarsmekanismer 4: Förnekare är vi allihopa

Den som skyddslöst tog in världens plågor skulle överväldigas av ångest. Därför är försvarsmekanismen förnekande nödvändig. Men den är också både korkad och farlig, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag minns när jag var barn och min kompis Dillen jodå, han kallades faktiskt så tog på sig sin Zorro-mask. I ett slag var han förvandlad, opålitlig, vild. Någonting kring maskens, avatarens, slöjans, förklädnadens kraft stod klart för mig. Själv brukar jag få ett specialuppdrag om julaftonskvällarna där en mask med vitt skägg och röd luva ingår. Släktens barnaskara menade emellertid en dag att de förstått alltihop, att vi kunde lägga ned det där. Jag blev därför ganska förvånad över barnens uppsyn när jag iklädd tomtemask och en loppig persianpäls klev in genom dörren. I en artig, koncentrerad och faktiskt ganska glittrande rad stod samma små liv, som alldeles nyss varit bombsäkra tomteförnekare och såg om inte helt, så åtminstone ganska, övertygade ut. Vad är det som händer här? Hur kommer det sig att barnen liksom på samma gång både tycktes tro och inte tro? Och varför verkar det vara så löjligt viktigt för oss vuxna att inte avslöja det faktiska sakförhållandet? Ett slags förklaring till liknande fenomen som har med tro, vidskepelse och illusion att göra går att få via ett psykoanalytiskt begrepp, försvarsmekanismen Verleugnung, vilket brukar översättas med förnekande eller förnekelse. Följden av förnekandet är en klyvning inom jaget, där två motsägande bejakanden kan existera sida vid sida. Vetskapen om att det bara är Dillen, 7-år gammal, bakom masken kan således pågå samtidigt som illusionen att han faktiskt förvandlats till den mystiske Zorro.  I samma ögonkast kan sadomasochisten framstå både som urbota löjlig och absolut värdig. Sigmund Freud introducerar förnekandet i den psykoanalytiska teoribildningen ganska sent, i mitten på 1920-talet. Han gör det i några kortare texter som diskuterar hur pojkar förnekar den anatomiska könsskillnaden och därmed undviker kastrationskomplexet. För Freud blir förnekandet viktigt framför allt när han talar om fetischismen och perversionerna. Fetischen utgör själva beviset på att en alternativ och i sexuell bemärkelse magisk verklighet löper parallellt med den vanliga. Vid närmare betraktande går dock förnekandet att finna i en stor mängd företeelser, som således i strikt psykoanalytisk mening, men långt ifrån alltid i sexuell, går att betrakta som perversa. När någon ges en ödesdiger sjukdomsdiagnos händer det exempelvis inte sällan att personen intellektuellt sett tycks ha förstått innebörden av den, men att det inte får några konsekvenser, att sjukdomen är märkvärdigt frånvarande. I valfritt avsnitt av TV3:s Lyxfällan verkar huvudpersonen ha upprättat en mental barriär mellan sina naiva, slösaktiga excesser och de räkningar som trillar in genom brevinkastet. Lyxfällans själva programidé vet att exploatera förnekandets dubbla hållning, både hos deltagare och tittare. Tittaren klyvs mellan att tycka att den rundhänta huvudpersonen får skylla sig själv och samtidigt tycka outsägligt synd om vederbörande. Denna tudelade blick följer samma logik som när en utomstående betraktar en sadomasochist i full sexmundering. I samma ögonkast kan sadomasochisten framstå både som urbota löjlig och absolut värdig. Betänk det högstämda allvaret hos den lack- och läderklädde, fantasin om att den perverse faktiskt besitter en förmåga till njutning som är okänd för andra; men parallellt med detta löper vetskapen om det generande fjantiga i hela utklädningsspektaklet. Jag vet mycket väl att jultomten inte finns, men ändå tror jag att han gör det. Redan i titeln till sin artikel Je sais bien, mais quand même Jag vet mycket väl, men ändå introducerar den franske psykoanalytikern Octave Mannoni en språklig formel för förnekandet, som lägger klyvningen i öppen dager. I...