Försvarsmekanismer 3: Är andras brister egentligen mina egna?

Att sortera sopor kan vara svårt, men att sortera vårt inre är ännu svårare. Teresa Tönisberg funderar på vad vi ska göra med alla känslor som projiceras på andra och på hennes hemstad Malmö. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag går ut med soporna och upptäcker överfulla tunnor. Och jag som sorterat så omsorgsfullt ilsknar till och tänker ondskefulla tankar om människor som inte sköter sina jobb, om människor som är lata och ansvarslösa och om samhällets förfall i största allmänhet. Den som sa det han var det ropar ett barn från sandlådan.    Jag sa inget, ropar jag tillbaka, jag bara tänkte. Barnen glor oförstående på mig när jag bär upp mina välsorterade sopor. Att tillskriva andra egenskaper, tankar, känslor, attityder eller önskningar - som man vägrar erkänna hos sig själv menade Sigmund Freud är en av psykets försvarsmekanismer. Han kallade den för projektion och beskrev den som ett i grunden normalt sätt att söka efter en yttre källa till en inre obehaglig upplevelse. Det är lättare att sortera sopor än känslor. Projektion är ett primitivt försvar. Enkelt uttryckt kan man säga att man vill spotta ut det som inte smakar gott. Det som är gott tillhör mig, det som gör ont kommer från någon annan. I en psykologisk mognadsprocess förväntas vi så småningom kunna inkludera och acceptera också våra jobbiga känslor. Men det är svårt. Framför allt rädslan har en förkärlek för att klä sig i andra skepnader som ilska, avund och svartsjuka. Därför kan normala avvärjningsmekanismer bli patologiska. Den som är paranoid projicerar sina outhärdliga känslor på sin omvärld, och byter dem mot upplevelsen av en ond och förföljande omgivning. Svartsjukan, som de flesta av oss känt, ligger inom gränslandet mellan normalt och patologiskt. Den överdrivet svartsjuke antas undvika sin egen omedvetna önskan om att vara otrogen, genom att rikta misstankarna mot partnern. Många kan nog också känna igen sig i att man spontant hellre letar fel hos andra än hos sig själv. Det är lättare att sortera sopor än känslor. I den psykiska mognadsprocessen ingår förmågan att sörja. Det lilla barnet tvingas inse att mamma - som kan få mig att må både bra och dåligt - är samma person. Senare kommer insikten att också jag har samma förmåga att göra andra både lyckliga och olyckliga. Att känna skuld och vilja gottgöra ingår i den mognadsprocessen. Jag pratar om späd- och småbarnstiden. Med mamma menar jag här de tidigaste kärleksobjekten, så som de beskriv av barnpsykologen och psykoanalytikern Melanie Klein, en av Freuds efterföljare och uttolkare. Det pratas ofta om utanförskap men aldrig om innanförskap. Freud menade också att projektionen bidrar när vi utvecklar fördomar mot individer eller grupper som vi upplever som avvikande. Vad händer om vi anlägger projektions-perspektivet på samhällskroppen? Eller på Malmö-kroppen? Den här våren känns det som om all världens ondska projiceras på min hemstad. När man följer nyhetsbevakningen kan man få för sig att hela staden håller på att förvandlas till ett livsfarligt ghetto. Mår resten av Sverige och världen bättre av att tänka på Malmö som den stora problemstaden? Det pratas ofta om utanförskap men aldrig om innanförskap. Man vill spotta ut det som inte är gott. Kanske är det dags att ändra problemformuleringen. Kan man anklaga de utsorterade för att inte kunna ta sig in i områden där sociala och ekonomiska murar är högre än de som olika världsledare vill bygga? Går det att få innanförskapet att sörja sitt förlorade paradis, för att sedan mogna och inse att skuld och gottgörelse leder till känslomässig utveckling? Först då kan det kanske bli möjligt att bryta innanförskapet. Jag sorterar ilska, glädje, sorg och rädsla. Freud menade att vi är driftstyrda varelser där överlevnad är den överordnade principen. Att vi motvilligt anpassar oss till kulturen genom att kontrollera sexualitet och aggressivitet, med hjälp...