Finlandssvensk poesi bär språket på sina axlar

Den finlandssvenska lyrikskatten är stor och betydelsefull. Maria Küchen reflekterar över en rik poesi som skrivs på ett ifrågasatt språk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-01-22.2015 debuterade den finlandssvenska poeten Martina Moliis-Mellberg med diktsamlingen ”A”, en prosalyrisk triptyk som skildrar längtan efter överskridande och förvandling.Titanen som bär upp himlen på sina axlar längtar efter att vara något annat än det han är. Dykaren Jacques Costeau vill bli en haj. En älskande vill bli en del av sin älskades kropp.Den älskade har en stjärnas namn, Alfa Cassiopeia. ”Blommorna klöser sig fram över huden” står det i ’A’, ”och Alfa Cassiopeia börjar prata i sömnen, hon skriker och vänder sig i förtvivlan medan huden hotar att spricka.”Att försöka tala, kan vara att gå sönder – särskilt om språket som åläggs dig inte är ditt eget.finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Hösten 2017 intervjuades Martina Moliis-Mellberg i Sisuradio, Sveriges Radios programavdelning för finskspråkiga och finländare i Sverige. Hon berättade att finskan för henne, hela livet, har varit någonting hon har skämts över att hon inte kan. Först när hon flyttade från Finland till Malmö började hon se finskan som en möjlighet i stället för ett misslyckande.Diktsamlingen ”A” fick strålande kritik just för språkkänslan, men i Martina Moliis-Mellbergs hemland Finland krymper rummet för hennes språk, svenskan.Språk är identitet, och språkets kärnved är dess poesi. Relationen mellan språk, identitet och dikt är intim. Så när finlandssvenska poeter berättar om sin relation till finskan, berättar det också något om läget för svensktalande i Finland generellt.Svensktalande i Finland är inte alltid bra på finska. Det borde de bli, eller också borde de flytta ”hem” till ett Sverige där de inte har några rötter, enligt sannfinländare och röster inom finskhetsförbundet. Finskhetsförbundet är en drygt hundra år gammal sammanslutning, som idag strävar efter att avskaffa den officiella tvåspråkigheten i Finland.Effekten skulle bli förödande – för svenskspråkiga medier, för den svenska modersmålsundervisningen i Finlands skolor, för finlandssvensk poesi.Redan idag är den marginaliserad, inom den i sig alltmer marginaliserade finlandssvenskan. Det är inte främst dikt som de svenskspråkiga i Finland läser.Men finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och svensk poesi i allmänhet.Texten till Finlands nationalsång ”Maamme”, är en översättning från det finlandssvenska originalet ”Vårt land” av Johan Ludvig Runeberg. Dikten är hämtad ur hans massiva diktepos Fänrik Ståls sägner från 1848:”Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord” – det är långt från Runebergs klassiskt rimmade nationalism, till den kosmiskt himlastormande världsmedborgaren i Edith Södergrans dikter, som chockerade sin omvärld  med sin kullkastande modernism ett drygt halvsekel senare.”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli” skrev Södergran i debutboken ’Dikter’ 1916. ”Vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, 
… vi äro de minst väntade och de djupast röda, 
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.”Från Edith Södergran och framåt har dikten i det svensktalande Finland omdefinierat svenska språkets gränser. Finlandssvenskan...