Filosoferna som vägrade tänka

Om livet stora mysterier kan vi inget veta, bara tro. Men tvivlet gnager ständigt. Om man inte helt avstår från att tänka? Som de antika filosofer Vincent Flink Amble-Naess lyfter fram i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Konstnären Apelles hade arbetat med tavlan i månader. Det skulle bli ett mästerverk; det var uppenbart för var och en som såg honom arbeta. En detalj lyckades emellertid gäcka honom: fradgan på kapplöpningshästen i förgrunden. Den föreföll omöjlig att gestalta. Apelles försökte med klarare färger, grövre penslar och mindre vatten i temperan. Han svalde sin stolthet och konsulterade en rival, men också det var lönlöst. Resultaten blev hopplöst onaturliga. Till slut fick han nog, och slängde sin tvättsvamp mot hästen i vredesmod.Folket omkring honom drog efter andan. Apelles kunde knappt tro sina ögon. Svampen hade lämnat ett omisskännligt avtryck över betslet. Hästen tuggade fradga.Anekdoten återges av den grekiska filosofen Sextus Empiricus i boken Pyrrhoniska skisser, från 200-talet e. kr. På samma sätt som Apelles genom sina ansträngningar försökte uppnå ett perfekt konstverk, försöker filosoferna uppnå det goda livet genom att argumentera. De borde veta bättre, skriver Sextus. Först när man inser det meningslösa med hela företaget kan man uppnå målet, och njuta sin sinnesro.Sextus Empiricus var skeptiker, eller pyrrhonist som hans meningsfränder ofta kallades under antiken. Rörelsen fick sitt namn efter förgrundsgestalten Pyrrhon, som var verksam på 300-talet f.Kr. Pyrrhon föräras ett kapitel i historikern Diogenes Laertios bok Berömda filosofers liv och läror, som är vår kanske främsta källa till kunskap om den antika filosofin och dess utövare. Diogenes beskriver Pyrrhon som en dåre, som betvivlade allt han såg. Om en kärra var på väg att köra över honom steg han inte åt sidan. Han var nämligen inte säker på att kärran var verklig. Kanske hade han fallit offer för en synvilla, eller helt enkelt blivit lurad. Om det inte vore för hans många vänner, skriver Diogenes, hade Pyrrhon knappast blivit långlivad.Skildringen är författad 500 år efter Pyrrhons bortgång, och mycket tyder på att informationen är hämtad från en satirisk skrift som publicerades av en av Pyrrhons fiender. Sådana smädeskrifter var vanliga under antiken. Epikurén Colotes skriver att den skeptiska läran gör det omöjligt att leva, eftersom den inte medger några åsikter. Anatomen Galenus frågar sig huruvida skeptikern måste stanna ombord på ett sjunkande skepp eftersom han tvivlar på om det stigande vattnet är verkligt. Ännu år 1748 2000 år efter skeptikernas storhetstid kunde den skotske filosofen David Hume skriva att samhället skulle gå under om Pyrrhons efterföljare fick gehör för sina idéer.Skeptikerna var lätta att häckla. De efterlämnade nämligen inga skrifter där deras lära försvarades. Sextus bok är ett undantag. För den som läser hans Pyrrhoniska skisser framträder en annan bild av skeptikerna än den som förmedlades av deras fiender.Det grekiska ordet skepsis betyder undersökning, och mycket riktigt var den skeptiska filosofin en undersökande filosofi. Föremålet för undersökningarna var i första hand de andra filosoferna. Epikuréerna påstod att världen bestod av atomer, medan aristotelikerna påstod att den bestod av element. Skeptikern betraktade argumenten för och emot de båda inställningarna, och kom fram till att frågan förmodligen inte gick att besvara. Båda sidor verkade ha genomtänkta argument för sin sak, och varje omdöme om vem som hade rätt skulle ofrånkomligen bära på ett mått av godtycke.För Sextus var skepticismen i första hand en serie tankefigurer, vars syfte var att uppnå jämvikt mellan argumenten för och emot varje ställningstagande. Därigenom visade han att våra åsikter nästan aldrig är berättigade. För det mesta kan man lika gärna se saken ur ett annat perspektiv. Inställningen gällde emellertid...