Fait divers: Notiserna som stimulerar litteraturen

Fait divers är ett franskt begrepp för spridda smånyheter som inte har en större, politisk dimension. Kristian Fredén undersöker dessa notiser och deras relation till litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I januari 1994 stod det att läsa om en i USA bosatt svensk medborgare som efter att ha varit försvunnen i omkring en månad hittats mördad i en skogsglänta trettio mil från sitt hem i Salisbury, North Carolina. Han hade skjutits två gånger i huvudet från nära håll varefter mördaren gett sig på att pressa in liket under en trädrot. Oavsett brutaliteten ifråga hade nyheten troligen inte renderat så mycket mer än en notis om det inte vore för en viss omständighet. Offret ifråga visade sig nämligen vara en tidigare huvudmisstänkt i Palmeutredningen, den så kallade trettiotreåringen. Denna omständighet förändrade förstås nyhetens natur, från en otäck men disparat händelse till något som knöt an till ett större och mycket välkänt sammanhang. Detta kan sägas vara i linje med vad litteraturteoretikern Roland Barthes skriver i essän Tidningsnotisens struktur från 1962 om att nyheten om ett mord faller inom en av två huvudkategorier: går det att se en politisk dimension blir epitetet information och om inte blir det fait divers. paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden Det senare är ett uttryck som togs i bruk i fransk press under artonhundratalet och som rent bokstavligt kan översättas till skilda saker men vars essens fångas bättre (om än inte helt tillfredsställande) av något i stil med blandade smånyheter. Med små tänker jag inte främst på begränsad textlängd utan på själva autonomin i innehållet. Det kan sedan röra sig om rapporter gällande en outsinlig massa saker. Slår man upp fait divers i Pierre Larousses uppslagsverk Grand dictionnaire du XIXe siècle nämns alltifrån kärleksmord, bedrägerier och fall från hög höjd till paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden, barn med tre ögon, extraordinära dvärgar etcetera. En huvudregel är dock att det ska vara ett enkelt redovisande utan analyser eller slutsatser. Det som berättas sätts inte i någon större kontext och har så att säga ingen bäring utanför sig självt. Efter avsedd ögonbrynshöjande effekt har det gjort sitt.   Under ett handgemäng i Grenoble arresterades   tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt    blev utbuad. Under senare halvan av artonhundratalet hade fait divers hunnit etablera sig som ett självklart begrepp inom fransk nyhetspress. Det tjänade tidningsredaktörerna perfekt som utfyllnadsmaterial mellan större artiklar. Om inte annat kunde läsaren, på tryggt avstånd från de bisarrerier som redovisades, få avnjuta lättnaden över att själv ha sluppit vara inblandad. För att liknande händelser idag ska få ett nyhetsvärde måste det fångas på film och når genom spridningen på sociala medier ofta långt fler mediekonsumenter än många tyngre nyheter om världens skeenden. Periferin har blivit alltmer central, skulle man kunna säga. I sin bok Les Ecrivains et les fait divers ger författaren och journalisten Minh Tran Huy en bred presentation av såväl begreppet fait divers i sig som dess roll i fransk litteraturhistoria. Utifrån en djupt personlig fascination inför ämnet analyserar hon den pardans som kom att utveckla sig mellan journalistik och skönlitteratur före, under och efter den litterära modernismens genombrott. Till de många författarskap som tas upp hör Stendhal, Flaubert, Camus, Duras, Le Clezio, Carrère, Modiano och många fler. Minh Tran Huy beskriver träffande en fait divers som en historia som stängt om sig. Och ju mer stängd och mysteriös en nyhetshändelse ter sig, visar hon, desto mer gynnas de litterära tolkningsmöjligheterna. Självfallet har såväl författare som läsare alltid intresserat sig för intressanta historier från verkliga...