Ester Blenda Nordström, Ariel Levy och konsten att var fri

Det skiljer ett århundrade dem emellan. Men Anna Thulin läser samman journalistkollegorna Ariel Levys och Ester Blenda Nordströms livsöden, och frågar: Hur kan man leva fullt ut? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Journalistyrket har alltid förknippats med frihet. Och även om verkligheten ofta består av slimmade redaktioner, osäkra arbetsförhållande, låga frilansarvoden och näthat så lever drömmen. Kanske inte minst för kvinnor. Frihetstörsten präglar den svenska pionjärjournalisten Ester Blenda Nordström, som levde kring förra sekelskiftet, såväl som den samtida skribenten Ariel Levy, stjärnreporter på tidskriften The New Yorker. Men trots likheterna så ska man inte förminska värdet av 100 år. De levde de under radikalt olika förutsättningar Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Ester Blenda Nordström var lika delar äventyrare och journalist. Hennes liv var som en rysk docka, med flera liv inuti varandra. I Fatima Bremmers personliga och djupgående biografi, som tilldelades Augustpriset 2017 i fackklassen, kan man läsa om hur hon tog anställning som piga för att kunna skriva om pigornas tuffa arbetsvillkor. Blev en av de få fastanställda pennskaften som journalistkvinnorna kallades. Hon arbetade som lärarinna hos samerna, levde i skuggan av en vulkan på den ryska halvön Kamtjatka, räddade flera byar från hungersnöden under finska inbördeskriget, reste med svenska emigranter till drömmarnas land på andra sidan Atlanten. Fatima Bremmers biografi heter Ett jävla solsken. Det var så Ester Blenda kallades av sina nära och kära: ett jävla solsken. Ytterligheterna personifierad. Men framförallt utstrålade hon just frihet. Hon körde motorcykel, rökte pipa, tjuvåkte under ett boskapståg, med rälsen och döden endast en hårsmån bort. Hon drack också, för ofta och för mycket, och det var spriten och opiumkakorna hon slutligen dog av. Det var som om hon hade bråttom att leva. Samma livslust känner jag igen hos Ariel Levy, som skrivit den självbiografiska boken När reglerna slutat gälla. Hon bor med sin fru på Manhattan och har ett liv fullt av lyxiga middagar och resor. Till skillnad mot hur det var för tidigare generationer är allt möjligt, säger hon. Att resa till andra sidan jorden, skriva ett reportage på sin bärbara dator och facetajma med partnern. Och till skillnad mot Ester Blenda Nordström, vars stora kärlek till en kvinna var olaglig, kunde Ariel Levy gifta sig med sin partner. De kunde till och med skaffa barn med hjälp av insemination.  Men varför nöja sig med att hemmets fyra väggar när hela världen väntar? Bara ett litet äventyr till, tänker Ariel Levy och bokar en reportageresa till Mongoliet när hon är gravid i femte månaden. Där tar det stopp. Ensam på hotellrummet krystar hon ut den för tidigt födda sonen. Han lever ett ögonblick, sedan håller hon hans döda kropp i sin famn. Ett liv kan vara just så kort att det ryms inom ett par andetag. Inte ska vi väl låta nästa generation kvinnor duka under bara för att de hade friheten i sikte?   Det är såklart ingens fel. Missfallet beror varken på att hon flög eller reste, läkarna intygar att det hade hänt ändå. Men händelsen väcker många tankar hos Ariel Levy. I sorgen över sitt förlorade barn ryms också en annan sorg: Kan vi verkligen få allt? frågar hon sig efteråt. Vi kvinnor har kämpat för rättigheter i århundraden och har äntligen nått en tid när alla möjligheter ligger öppna. Ja, inte alla möjligheter och inte för alla men ändå. Känslan är den att man bara behöver sträcka ut handen för att vidröra solen. Känna värmen. Förtrollas av hettan. Det är både ett löfte och ett hot. Sträck ut handen, men om du bränner dig är det ditt eget fel.  I SVT-serien We cant do it från 2017 pratade unga kvinnor om utbrändhet. Det borde ha varit tungt att se, men de intervjuades ambitioner var så fängslande. De trodde...