Essän går stick i stäv med samtidens krav

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 6630 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera. Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket. hela den litterära essägenren uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: Try again. Fail again. Fail better. Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp. Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: att slå dank med virtuositet. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina Försök. Sina Essais. I oavkortad utgåva...