Essäismer: Bodil Malmsten om behovet av Montaigne (2010)

Jag ville jag vore grisen hos Montaigne. Så säger Bodil Malmsten i denna personliga essä om mannen som gav essägenren dess namn: Michel de Montaigne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades först år 2010.Att jag kom att läsa Montaigne beror på en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten.Alla behöver Montaigne – det var bara det att för mig var det femtio år för sent.Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag – i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor.Att jag inte fick essäerna när jag bäst behövde dem beror på att där jag kommer ifrån var Montaigne och hans essäer ett okänt begrepp.Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland.Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin – för sonens räkning – extremt ambitiöse far.Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans privilegierade självkritik, jag tänker – från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter.När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig.– Här niger vi.Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg.– Jag neg, sa jag.Och han lappade till mig igen.Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det.För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var.Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var.Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti.Varken eller och både och.En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet.Så var det och så är det.Montaigneskt.Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är.Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam.Skammen är min arvedel.Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald.Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne.”Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig…” skriver Montaigne.”Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri.”Visst, monsieur Montaigne, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte...