En värld av fragment: John Williams "Augustus"

Förmodligen älskade John Williams det skrivna ordet mer än det liv han levde. Det tänker i alla fall Mikael Timm som borrar ner sig i WilliamsAugustus och slås av litteraturens möjligheter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns böcker som smyger sig på en utan att man riktigt lägger märke till dem. Man öppnar dem lite på måfå, i brist på något annat att göra och så plötsligt är man fast. Vi är rätt många som delar den erfarenheten av John Williams begränsade, men drabbande författarskap. Williams avled 1994 utan att hans frånfälle rörde upp några vågor i media. Han hade visserligen vunnit National Book Award på 70-talet för en bok om antiken, men priset var delat så någon större ära blev det inte. Och det kändes som om Williams vid sin död redan tillhörde det förflutna. Han var en författare som verkade fast i sin beundran av den klassiska romanen, han hade nog kunnat instämma i Bob Dylans hyllningar av Moby Dick. Williams var också lärare på ett universitet. Det gick si så där. Williams var för retfull, för alkoholiserad, för bångstyrig för att passa i universitetsvärlden. Och nej, han passade inte på det glittriga 80-talets litterära scen. Det är lätt att föreställa sig att Williams var som sin huvudperson i romanen Stoner, en blyg, tillbakaträngd grå lärare. Och så kändes det kanske. Men vittnesmål från hans studenter visar också Williams som självsäker, orolig, sökande och säker bara på en sak: sin absoluta kärlek till litteraturen. Ja, förmodligen älskade han det skrivna ordet mer än det liv han levde. Därför är hans böcker så fyllda av liv. Så tänker jag åtminstone under läsningen av Augustus som efter mer än 40 år finns i svensk översättning av Ola Nilsson. I Augustus, som blev Williams sista avslutade roman, är huvudpersonen ingen stukad tjänsteman utan världshärskare. Augustus levde från 63 före, till 14 efter Kristi födelse. Augustus är en av de stora kejsarna som präglade sin tid och vår syn på antiken. Han lär ha sagt om sin gärning att när han övertog makten var Rom en stad i tegel och han lämnade en stad i marmor. Det slår mig att den fiktive lektor Stoner trots allt hade kunnat vara en av läsarna till denna bok. Jag får en mycket svensk association till ett uttryck. Stålblanka romarcitat. Ordens är Sten Selanders, han skrev om en kollega till lektor Stoner, en annan hunsad lärare som hade dålig lön  som fattig adjunkt i ett klent pastorat men makten att hålla förtvivlan tillbaka med stålblanka romarcitat Det egna misslyckandet motas med klassikerna. Om någon idag minns Sten Selander, så är det kanske för att han angrep modern poesi för att vara obegriplig. Och det skulle John Williams kunnat instämma i, han retade omgivningen med att säga att den moderna poesins fall hade börjat med T S Eliot. Men i Augustus är Williams aldrig gnällig Han skriver sin roman i skiftet mellan 60- och 70-tal, en tid i Amerikas historia då man kunde tro att klassikerstudier inte stod högt i kurs. Men jämförelser med romartiden dyker ständigt upp i amerikansk idédebatt. Som varje tv-tittare vet utspelas maktkampen på Capitolium, senatorerna positionerar sig inför sittande presidents avgång och makthavarna ger folket bröd och skådespel allt minner om romartiden, låt vara att politikerna inte är klädda i toga. Williams val av ämne var alltså inte originellt. Diktning om antiken är en store genre i USA. Ja, författarna som skriver om romartiden är faktiskt så många att man brukar dela in dem efter vilka epoker av Roms historia de sysslar med. Decenniet innan John Williams publicerade sin roman kom Gore Vidal med Julian, om kejsar Julianus. Gore Vidal hade ett glödande intresse för samtida politik. John Williams är en helt annan sorts författare. Men en sak har de gemensam: bägge skrev ytterligt underhållande. Ja, John Williams chockerade en intervjuare med att säga att han inte ens förstod meningen med att läsa en bok...