Egenintresset kan vara vår frälsning

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vad kan ett bättre liv innebära? Vad bör jag önska och begära? Dessa frågor är nödvändiga att besvara för att vara autentisk, det vill säga sann mot sig själv och sina värderingar. Enligt filosofen Charles Taylor, har vi alla ett  unikt sätt att vara människa på. Det är så vi ska leva; inte som en blek kopia av någon annan. Annars går vi miste om innebörden av att vara människa för just oss själva; meningen med vårt liv. Ytterst handlar det om vår förmåga att påverka vår egen, andras och samhällets utveckling från vår personliga förståelsehorisont och sociala position. Mitt svar på vem jag är överensstämmer på ett kusligt sätt  med sociologen Luc Boltanski och ekonomen Eve Chiapellos beskrivning av den den stora människan i deras bok Den nya kapitalistiska andan. Jag är aktiv, kreativ och oberoende. Jag är med andra ord en person med egenskaper som är önskvärda i dagens kapitalistiska samhälle, eftersom de går att tjäna pengar på. Som ett barn av min tid har jag också utvecklat vad sociologen Zygmunt Bauman kallar en konsumtionsestetik. Jag har hellre tretton par högklackade skor än 100 000 kronor på banken. Man skulle också kunna säga att jag har övergett värden som förnuft, arbete och framsteg, till fördel för fantasi, skapande och närvaro, vilket sociologen Michel Maffesoli menar är tidstypiskt.   När jag läser den skotske upplysningsfilosofen Adam Smiths bok Nationernas välstånd, som fortfarande går att betrakta som det kapitalistiska samhällets bibel, får jag emellertid klart för mig att jag är förhindrad från att förverkliga mig själv. Jag handlar inte egennyttigt på marknaden, det vill säga på ett sätt som ökar min egen och samhällets rikedom. Smith talar i detta sammanhang om något så märkligt som egenintresset som moralisk princip. Denna idé lär vara anledningen till att Margret Thatcher ständigt bar med sig Nationernas välstånd i sin handväska.   För Smith var egenintresse inte detsamma som egoism. Han ansåg inte heller att det var det enda motivet bakom människans handlingar. I motsats till vad många tycks tro stod Smith på de utsatta och fattigas sida när han förespråkade en fri ekonomisk marknad, styrd av ensklida individers egenintresse som likt en osynlig hand skulle skapa samhällelig balans. Bland annat noterade han att en euroepisk bonde hade det betydligt bättre ställt än en afrikansk prins, vilket förklarades med hänvisning till den förändrade politiska ekonomin snarare än ett slags immanent europeisk överlägsenhet. Smith menade alltså inte att det ligger i människans natur att handla egennyttigt. Tvärtom motiveras vi spontant  av subjektiva intressen och inte av objektiva intressen som privat rikedom och nationellt välstånd. Egentligen är det bara entreprenören som på ett subjektivt plan motiveras till att lägga pengar på hög eller rättare sagt investera dem i företag. Min skofetischism hade alltså fått ge fått ge vika för mina pengars förökning om jag varit mer av en entreprenör och mindre av en estetiskt lagd statligt anställd.   Även jag förstår emellertid det problematiska med den ommedelbara lusttillfredställelsen som iögonfallande konsumtion leder till. Jag menar att Smiths tankar om egenintresset som moralisk princip bör ligga till grund för en ny förståelse av demokrati. I praktiken skulle egenintresset kunna lösa de problem vi idag har med att realisera ett samhälle där alla inte enbart är lika inför lagen, utan också har lika goda förmågor att utveckla och förverkliga sig själva. Jag hittar stöd för min tanke i Smiths bok En teori om moraliska känslor som gavs ut 1759, det vill säga sjutton år före utgivningen av Nationernas välstånd.  Hans banbrytande idé är att intresset för det egna inte är en individuell, utan en social process...