Tillvarons tillhåll 4: Efter renoveringarna återstår bara skilsmässan och döden

Katarina Wikars försöker se skönheten i slitna ytskikt och undrar vart alla de utrivna originalköken tog vägen. Och vilka hemskheter kan egentligen hända en om man blir klar med renoveringen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 24 oktober 2018.Utrivna gamla kök låg i drivor utanför fastigheterna i Stockholms innerstad. Det måste ha varit tidigt 2000-tal. Eller? Det var hur som utförsäljningen av allmännyttan, massomvandlingarna till bostadsrätter.Inte nog med att köket skulle bytas ut, det skulle flyttas också. Alla rummen i bostadsrätten skulle byta plats med varandra. Det har alltid fascinerat mig som ihärdig läsare av heminredningsmagasin, där man utan att skämmas kan titta in i andra människors sovrum och garderober, det där med att flytta runt rumsliga funktioner, dra om alla ledningar, knacka ner de gamla väggarna. Att husen liksom imploderade.Varför kan inte rummen bara vara där de var från början? Någon måste ju ha tänkt på hela huset bästa då det ritades och inte bara ditt lilla investeringsobjekt på tredje våningen till vänster. Och sen visade sig också mycket riktigt att en och annan bärande vägg hade tagits bort, att en och annan för tung Aga-spis var på väg genom bjälklagren ner till grannen. Att husen liksom imploderade. En tung bok jag har på mitt förstärkta bord heter ”Byggnadsvård för lägenheter 1880 -1980” och är sammanställd av byggnadsantikvarierna Stellan Ridderstrand och Vicki Welander. Den handlar om att lära sig se skönheten i det gamla men försöker vara ödmjuk i sitt förhållningssätt, det är upp till var och en hur långt man vill gå i sina byggnadsvårdande ambitioner. Den går också pedagogiskt igenom lägenhetsbestånden under hundra år.Hur såg husens fasader ut på 1890-talet, var placerades köket? Hur högt var det i tak? Tre och en halv meter si så där i paradvåningarna kan man konstatera för att åttio år senare krypa ner mot 2,40 i miljonprogrammen. Det är för en amatör som jag olidligt spännande att efter läsningen gå runt och försöka härleda husen till rätt årtionde utifrån ornament eller inte, taksluttningar och vindsfönster etc. För in i några pampiga trapphus kommer man inte utan kod.Jag bläddrar genast fram till trettiotalet. På tal om utrivna kök. När mitt hus blev bostadsrättsförening var redan alla originalkök utrivna och ersatta med laminatluckor som efter några decennier blivit mycket trötta och nötta. Däremot är köken kvar där de alltid har legat - mot norr - med ett skafferi med ventil ut i världen. Alla lägenheter på trettiotalet skulle också nås av solstrålarna.  Utställningarna hette sådant som ”Bo Bättre”. Mest byggdes det tvåor på trettiotalet med fiskbensparkett och linoleummattor och diskret småmönstrade tapeter och ljusa kulörer.I bokens andra del finns själva varsamma renoveringsdelen. Och nu heter det: ”Slitna ytskikt - bevarad charm”. Men det gäller förstås en sotig 1880-tals lägenhet med kakelugnarna kvar och inte ett sunkigt badrum med plastmatta i 1970-talsbeståndet.Du förstår väl att man måste vänta in huset?Min mamma sa alltid att man aldrig skulle bli klar med en renovering. För när man var klar - så dog man. Hon brukade hänvisa till en väninna som renoverat köket och sen dött i hjärntumör. Jag vet fortfarande inte var gränsen mellan klar och oklar går. Om det räcker med att det fattas några lister eller om det fortfarande är oklart så länge vissa rum är i behov av en uppfräschning.I vår generation har vi noterat andra samband mellan familjekatastroferna och renoveringarna. Otaliga är de par...