Edith Stein och sanningen
OBS: Radioessän - Ein Podcast von Sveriges Radio
Kategorien:
Inom filosofin har det länge betraktats som naivt att söka sanningen med stort S. Men nu spirar en uppgörelse med det relativistiska förhållningssättet, och en viktig föregångare och förebild för detta nya tänkande är Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel som handlade om intellektet och de intellektuella. Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det innersta och egentligaste av själen kan upplysa oss. När hon så översatte Thomas av Aquinos Undersökningar om sanningen uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna i ett försök att spänna över allt som finns till. Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser. Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon. Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med upplyst visshet, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar. Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen. Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards Inövning i kristendom och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer. När hon slog igen den utropade hon Det här är Sanningen! Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis. Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon Det här är Sanningen!, enligt egen beskrivning av ögonblicket. Den där sanningen med stort S som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ordet sant det låter ju nästan religiöst. Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes...