Duchamps död och den fyrdimensionella geometrin

Marcel Duchamp roade, gäckade och förändrade konstvärlden. Han övergav den dock för schack, men kan hans egen död ha varit ett konstverk? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén utforskar frågan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sin sista dag i livet besöker Marcel Duchamp Vuiberts bokhandel på boulevard Saint-Germain, i Paris. Sedan går han till posten för att skicka ett brev, och på kvällen kommer några av hans bästa vänner på middag. Det vankas fasan. När gästerna gått hem läser Marcel högt en stund för sin hustru, Teeny, ur en rolig bok han kommit över samma dag. Och en timme efter midnatt den 2:a oktober 1968 hittar hon honom livlös på badrumsgolvet. Det var ett kort sammandrag av den redogörelse som den amerikanske konstnären och kritikern Donald Shambroom lämnar i "Duchamp's Last Day", en liten essäbok som framförallt handlar om något som inträffar ännu en liten stund senare, samma natt. Då återvänder en av middagsgästerna, konstnären och fotografen Man Ray, för att ta en sista bild på sin gamle vän, på dennes dödsbädd. Det svartvita fotografiet, vars enda existerande kopia mäter 13x18 centimeter, visar Marcel Duchamps huvud i profil, belyst ovanifrån och mot fonden av en mörk gardin. En mörk slips ligger löst virad kring den dödes hals, och fortsätter ned över hans ljusa morgonrock. Ögonen är slutna. Vad betyder denna bild? Varför togs den? Och varför var det så bråttom? Efter läkaren var Man Ray den förste Teeny ringde till, den natten. Och han kom inom en timme; släpandes på kamera, stativ och kanske ytterligare utrustning. I ett specialnummer av tidskriften Art in America, tillägnat Marcel Duchamp, publiceras följande minnesord av Man Ray, året därpå: "Den första oktober kring midnatt slöt Marcel sina ögon och gick bort Med ett litet leende på läpparna Hans hjärta hade åtlytt honom och slutat slå Liksom hans arbete tidigare upphört O ja, det är tragiskt som ett slutspel i schack Jag ska inte berätta mer för er" Varför uttrycker man sig så om det inte finns mer att berätta? Frågar sig Donald Shambroom, retoriskt. En viktig komponent i myten Marcel Duchamp är hur han lade konstnärskapet åt sidan, redan i början av 1920-talet, för att istället ägna sig åt schack något han gjorde med stor framgång. Kan det ha varit Duchamp själv som flyttade den sista pjäsen, i Man Rays analogi? Var Duchamps död i själva verket ett konstverk? En sorts happening, med Man Rays fotografi som dokumentation kanske. Frågan kan förefalla både löjlig och morbid. Men nu talar vi om konstnären som förändrade själva begreppet "konst" i grunden, genom att signera en flasktorkare inköpt på en järnaffär och kalla den "ready made". Och som kring sina senare verk konstruerade en vindlande tolkningslabyrint där minsta anteckning på en lösriven lapp kan bli en nyckel för att förstå hela konstnärskapet. Så löjlig eller inte, är frågan helt i Duchamps anda. I de ögonvittnesskildringar som finns från Duchamps sista dag saknas inte tecken på annalkande uppbrott: en vän som omfamnas på ett nytt sätt när de tar farväl, ordlekar på temat "postum" under den sista måltiden, etc. Shambrooms essä kretsar mycket kring den sortens ledtrådar däremot bortser han helt ifrån  den fotografiska genre som Man Rays bild är ett sent bidrag till. Decennierna kring förra sekelskiftet var dödsbäddsfotografiet en vanligt förekommande "souvenir" i västerländska hem; Man Rays bidrag, med en liggande Duchamp i värdig profil och slutna ögon, stämmer väl med genrens konventioner. Men i USA ansträngde sig fotograferna ibland för att få modellerna att framstå som så levande som möjligt: inte sällan sittande upp, ibland med vidöppna, oseende ögon. 1968 hade de första instamatickamerorna kommit, och folk kunde själva ta och bevara bilder av sina nära och kära i levande livet. Dödsbäddsfotografiet hade spelat ut sin roll. Men...