Döden i livet 3: Bryt upp från levande och döda

Det är dags att bryta. Med dåliga relationer, med de döda och med Gud. Aase Berg håller ett försvarstal för att få vara förbannad och gå vidare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla har vi blivit dumpade av nån som säger vi kan väl bara vara vänner? Min personliga replik i det läget blir: Go fuck yourself. Jag är inte intresserad av att låta relationer tunnas ut i bleka skuggor av sig själva. Då är det bättre att klippa, gråta och gå vidare. Något som förbryllar mig är att människor tycks föredra de här uttunnade relationerna även efter det ultimata uppbrottet: när någon närstående dör.  Hur många religioner och new age-rörelser har inte skapats för att man vägrar fatta att de döda är döda? Seanser och samtal med de avlidna verkar djupt meningslösa och deppiga. Ett medium rullar med ögonen och säger med entonig stämma: Din far vill hälsa att han mår bra och att du ska ta väl hand om familjen. Varför är de döda så korkade? Deras underutvecklade språk påminner om den där sortens vykort som bara handlar om vädret och som är skickade från nåt ställe där det alltid är samma väder. Knackningar i bordet kanske kan funka för folk som har haft en torftig dialog redan under sin livstid. Jag menar, ni pratade ju ändå i enstaviga meningar om ingenting. Men för oss som gillar avancerad kommunikation verkar den sortens umgänge avtändande. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Jag tänker på det här när jag läser den nyutkomna antologin Föreställningar om döden, där ett antal forskare ser döden ur olika perspektiv, som ett sätt för människor att skapa mening. Vad är egentligen meningen med döden? I boken nämns seden som var vanlig på 1700- och 1800-talen; att smycka en död kvinna som brud. Jaha, tänker jag, så gjorde man väl för att äntligen få till ett lyckligt äktenskap med fantasifostret gud, i motsats till skitäktenskapet som kvinnan troligen levde i med nån surgubbe på jorden. Från bröllopet med gud är steget inte långt till att bli besatt av de dödas andar, något som enligt socialantropologen Åsa Nilsson Dahlström i hög grad drabbar kvinnor. Andarna är ofta äckliga och grova i mun ni minns väl filmen Exorcisten eller så blir den besatta kvinnan lat och motsträvig. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Döden kan användas som en protest mot samhällsstrukturen eller livsvillkoren. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Dessvärre väljer de flesta att förhålla sig till döden med luddiga språkliga bilder som bara bekräftar den egna världsbilden, typ dualismen mellan kropp och själ. Vi slutar lätt som naiva metamorfister vilka i världens rika mångfald enbart ser ett återsken av oss själva, skriver socialantropologen Björn Alm i sin essä om metaforens risker. Kring döden finns det många vaga begrepp som lätt kan missbrukas. Till exempel ordet förlåtelse. Frågan om man kan förlåta de döda är filosofen András Szigetis ämne. Han frågar vad förlåtelse egentligen betyder, varför man ska förlåta de döda och om det över huvud taget är möjligt. Förlåtelsen är inte bara något som händer mellan och i människor, som en psykologisk process. Förlåtelsen är också normativ. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Normen påbjuder att man vid en viss tidpunkt i relationen med någon som har gjort fel mot en ska sluta hysa agg. Själv undrar jag varför det är så förbjudet att vara förbannad i personliga relationer. Är det av rädsla för våld i hemmet? Som om skillnaden mellan att vara arg och att bruka våld vore ett sluttande plan, som om vi alla innerst inne liknar de där killarna som knivhugger...