Djur & människor 4: Vad tänker hon på? Drömmen om ett jämlikt förhållande med djuren

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från november 2019. I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av hannarna: ”Men hon är ju inte intellektuell.” I samma ögonblick bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för att aldrig mer äta kött. ”Vegetarianismen är en feminism”, skulle man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern Jason Hribals essä: ”Animals are part of the working class”. Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover. Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de självmant återvänder hem. Lantbruksdjuren i min närmiljö är priviligierade, de ingår inte i den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta uttrycket, ”humana” djurfarmar som helst, vad allting kokar ned till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop, ”skapelsens krona”. Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel gris, och ibland också till sin form försöker härma det upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och – språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays korta dikt ”Pigs” som börjar ”Us all on sore cement was we”, en pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: ”Oss alla på rå cement var vi” och som utvecklar sig till en vision av ett grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande – ”Us all fuckers then” – och ”gudagiven gegga”, som Björck benämner den ”god-shit” Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om, antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays ”Pigs” eller romaner som Marlen Haushofers ”Väggen” vars långsamma, vegeterande tempo...