Djur & människor 3: Makt präglar vår relation till djuren

Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från februari 2018. Fjärde, kanske femte gången jag försöker händer det: Den lilla munnen, som tidigare mest har gnagt på nappflaskans munstycke, börjar suga, målmedvetet och energiskt. Hennes skära tunga, skålad under nappen, arbetar plötsligt tillsammans med käken, rytmiskt och snabbt. På bara någon minut har flera deciliter av den vita, kroppsvarma vätskan försvunnit ned i hennes kropp. När flaskan är tom tittar hon upp på mig, jag tänker mig att det är förundran jag ser i hennes blanka, grågröna ögon; så tar hon några försiktiga kliv runt mig i halmen och nosar mig i rumpan. Det skulle hon också ha gjort om jag hade varit hennes mamma, och jag skulle ha nosat tillbaka. Det gjorde de förmodligen, hon och hennes mamma, innan vi skiljde dem från varann. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Normen för ekologisk, kravcertifierad mjölkproduktion är att lammet eller killingen får gå med sin mamma tre dagar innan de separeras. För kalvar är kravet endast 24 timmar eftersom, jag citerar ur KRAV:s regelverk, ”många djurhållare upplever att det skapar stress hos djuren när kalvarna skiljs från korna efter tre dagar, då det hunnit skapas starka band”. Det kan man tro, och när killingarna knyter an till mig gör de det enbart eftersom jag inte gett dem något val; jag har tagit dem från deras mamma, och erbjudit dem en nappflaska med mjölkersättning fem gånger om dagen, istället för mammans varma kropp. När de har ätit färdigt ligger de kvar i mitt knä och låter mig stryka dem över raggen; en av dem reser sig på bakbenen och trycker ansiktet mot mitt, vilar klövarna mot mina axlar. Tycker de om mig? Det gör de kanske, men det förändrar inte det faktum att de aldrig skulle valt att tycka om mig om de inte hade varit tvungna. Vi skall, skriver skogvaktaren Peter Wohlleben i sin bok ”Djurens gåtfulla liv”, inte inbilla oss något. Wohlleben, vars genombrott kom med en bok om träd och växters dolda förmågor och kommunikation, ägnar sig här både åt att lyfta fram belägg för en tänkande och kännande icke-mänsklig omvärld, och åt att ifrågasätta idén om djurets villkorslösa kärlek till sina mänskliga vårdare. Våra tamdjur kan tyckas tillgivna och sällskapliga, menar Wohlleben, men fick de bara chansen skulle de med största sannolikhet lämna oss. Om de ändå stannar kan vi inte vara övertygade om att orsaken är kärlek – lika gärna kan den vara rädsla. Som Wohlleben konstaterar är de flesta djur, när de för första gången möter sin mänskliga ägare, både avståndstagande och vaksamma. Först efter ett tag hälsar de oss glatt när vi kommer in i hagen. Wohlleben liknar det vid en sorts Stockholmssyndrom, alltså det fenomen som observerades vid 1970-talets gisslandrama vid Norrmalmstorg. På samma sätt som en mänsklig gisslan av ren självbevarelsedrift kan börja känna sympati och lojalitet gentemot sin förövare – känslor liknande de som ett barn hyser i relation till sin mor – kan djuren genom en sorts psykisk försvarsmekanism börja ty sig till den som tagit dem till fånga. Om detta är fallet, menar Wohlleben, är det kanske det bästa alternativet: ”På så sätt accepterar de sitt öde, och upplever det inte som något obehagligt.” De domesticerade djuren har sin underordning i någon bemärkelse inskriven i arvsmassan Kanske kan husdjuren – katterna och hundarna, snarare än fåren och korna – tyckas utgöra ett argument mot att tvång och rädsla skulle...