Djur & människor 1: Det är hög tid att vi på allvar börjar inse att vi är djur

Den känslomässiga insikten att vi är en art bland andra arter kan fortfarande vara svår att fullt ut ta in. Anna Thulin reflekterar över hur vi speglar oss i andra djur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2019. En julidag 1827 anlände en av Paris mest uppmärksammade invånare genom tiderna till staden, iklädd en gul kappa och två par skor. Det var en nubisk giraff, senare kallad Zarafa, som sänts som gåva till den franska kungen från Muhammed Ali av Egypten. Från Sudans öken fördes hon till Khartoum på kamelrygg och vidare på båt i Nilen till Alexandria. I Alexandria togs hon ombord på ett skepp till Marseille, där ett hål sågats ut i trädäcket så att hon kunde sträcka på halsen. Slutligen väntade en nätt promenad på nittio mil till Paris. Människor hade aldrig sett något liknande, skriver Michael Allin i sin bok ”Zarafa: A Giraffe’s True Story”. Ja, för varje stad ökade uppståndelsen. I Lyon välkomnades hon av trettio tusen åskådare. När hon anlände till Paris kom hundratusen stadsbor för att se det märkvärdiga djuret. Hon satte snart avtryck i kulturlivet, där det blev på modet att ha prickiga kläder, köpa porslin med målade giraffer och bära högt uppsatta frisyrer à la girafe. När Zarafa dog gick hon samma öde till mötes som många andra omhuldade kändisdjur: hon stoppades upp och ställdes ut på museum, och där sträcker hon ut sin hals mot besökarna än idag. På många sätt har vårt förhållande till djur inte förändrats särskilt mycket sedan Zarafas tid. Vi intresserar oss mest för djur i hur de skiljer sig eller liknar oss, det vill säga i sitt förhållande till människan och inte i egen rätt. Vi ställer ut och betraktar dem, låter oss underhållas med skojiga klipp på internet, men tar inte riktigt djuren på allvar. Oftast ser vi dem inte ens som individer utan talar om stim, horder och flockar. Det finns såklart undantag: den folkkära isbjörnsungen Knut på Berlins zoo, katten Choupette som fick ärva en förmögenhet av Karl Lagerfeld, våra egna älskade familjemedlemmar på fyra tassar, Karo och Missan. Och först då, när vi ger dem namn och förmänskligar, tycks djuren få högre status. Kanske borde vi förmänskliga dem ännu mer? Eller snarare betrakta människan som det djur hon faktiskt är. När Charles Darwin 1859 publicerade ”On the Origin of Species”, om det naturliga urvalet och arternas utveckling, var det inte bara vetenskapligt utan också socialt sprängstoff. Släkt med apor? Jag! Men än idag rör hans idéer upp känslor. Förutom att hans teorier går på tvären med många religiösa skrifter, där människan pekas ut som skapelsens krona, så kan den känslomässiga insikten att vi är ”en art bland andra arter” vara svår att ta in. Ja, om barriären mellan människor och djur inte är så knivskarp, hur ska vi stå ut med det lidande som vi orsakar andra djur? Är det inte motsägelsefullt hur vi bryr oss om enstaka djur och sedan massivt exploaterar deras släktingar för mat och kläder? Kanske inte så motsägelsefullt ändå. I den tankeväckande antologin ”Djur”, tar redaktörerna Simon Ekström och Lars Kaijser i inledningen upp tanken att det är just eftersom vi matas med berättelser om hur vi hjälper och räddar vissa, som vi kan stå ut med vetskapen om det lidande vi orsakar andra djur. Boken visar på olika sätt det som vi egentligen vet, men ändå har så svårt att verkligen inse: Skillnaden mellan människor och andra djur är främst kulturella. Men, tänker jag, att lyfta fram människans unika värde och särskilja oss från andra djur har i många fall varit positivt. Detta eftersom nästan alla grymheter som vi utsatt varandra för – slaveri, folkmord, kolonisering – har sin grund i avhumanisering, i att en annan grupp pekas ut som underordnade ”nästanmänniskor”. Ja, mänskliga zoon fanns kvar långt in på 1900-talet, till exempel...