Det stinker om våra hierarkier

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016-02-16.I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett. Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva, avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga - inte intressera sig för dem.Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst koloniserade andra delar av världen och klassificerade de människor som redan levde där som lägre stående. Till de folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur måste ses i ljuset av det.Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig, men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i positiv mening.Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i verkligheten smittar människors sociala status i hög grad uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser man det som ett bevis för deras låga moral.Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls, om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra. Däremot finns det olika kulturella doftideal.Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med...