Det går inte att blunda för den svenska kolonialismen

De koloniala projekten i Sverige och utomlands har fått tydliga konturer när de förtrycktas röster kommit till ytan. Nu är det upp till oss att ta del av dem, konstaterar Elin Grelsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2023.Till slut blev det äntligen klart att det skulle avtäckas en ny minnessten på Katarina Kyrkogård i Stockholm. Datumet som bestämdes var den 9 oktober 2023.  Stenen tillhör Gustav Badin, med ursprungsnamnet Kwasi. Han föddes omkring år 1750, sannolikt på en av de danska kolonierna i Västindien där hans föräldrar var slavar från Afrika. Vid tio års ålder skeppades han till Sverige och skänktes som en present till drottning Lovisa Ulrika. Han uppfostrades vid Drottningholms slott och arbetade sedan som hovtjänare under hela sin livstid. Han sägs vara begravd på Katarina kyrkogård, men hade tidigare saknat både gravplats och minnessten. Efter att frågan länge drivits av bland andra Afrosvenskarnas riksförbund blev det slutligen av.9 oktober är ett datum valt med omsorg. Det är samma dag som den sista slaven i svensk ägo frigavs på den svenska kolonin S:t Barthélemy år 1847. En koloni som, trots att den var en del av den svenska staten under decennier, ägnats lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen. Huvuddelen av öns arkivhandlingar finns inte i Sverige, utan blev kvar i huvustaden Gustavia fram till 1930-talet då de transporterades till Guadeloupe och därefter vidare till Aix-en-Provence. Där låg de hundratusentals arkivsidorna från den svenska kolonialtiden i stort sett oanvända fram till 2010-talet.En av dem som då började ägna arkiven uppmärksamhet är historikern Fredrik Thomasson, som särskilt studerat tillvaron på den svenska kolonin utifrån den svarta befolkningen. Det gäller inte minst livsvillkoren för de 300 slavar, som under den period då ön var i svensk ägo ökade till 2500. I handlingarna uppenbarar sig ett osäkert rättssystem, där visst våld mot slavar tillåts och vad som räknas som ”övervåld” är godtyckligt och inte nödvändigtvis inbegriper dödligt våld eller tortyr. Lika godtyckliga är bestraffningarna mot de slavar som exempelvis försvarar sig mot våldet från vita.Men viktigaste av allt är hur Thomasson tydliggör att slavekonomin och våldet var institutionaliserat och sanktionerat av den svenska staten.Behandlingen av, och ointresset för, de mest konkreta spåren från den svenska slavkolonin i Västindien är kanske också signifikant för den koloniala glömska som initiativtagarna bakom Gustav Badins minnessten ville råda bot på. Ett liknande minnesarbete pågår på många håll i den svenska kulturen. I Ann-Helén Laestadius roman ”Straff” skildras en nomadskola på 1950-talet där husmor Rita Olsson styr med tyranniska medel. Här lever små barn på internat långt från sina föräldrar, med bestraffningar och våld från husmor för den som slinter med tungan och talar sitt modersmål samiska i stället för den svenska som de sällan behärskar. Parallellt får vi följa några av barnen trettio år senare, när de vuxit upp och på olika sätt hanterar minnena från skoltiden. Romanen visar både nomadskolans tvångsassimilerande funktion, de spår skolorna har satt i de barn som tvingades vistas där samt den tystnad och skam som omgärdar minnena.Trots att boken är en roman, är verkligheten den skildrar inte påhittad. Och den är bara en av flera uppmärksammade skildringar – fiktiva som dokumentära – av den svenska kolonialismen i Sápmi som började utkomma i Sverige i 2020-talets början. I Elin Anna Labbas bok ”Herrarna satte oss hit” är det tvångsförflyttningarna av samer som står...