"Det finns en konkret jävla verklighet där ute" – Ola Julén och sökandet efter ett ärligt poetiskt uttryck

Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten "Orissa". Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ensam lika allmänt som ordet bröd. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att göra med är en mening på varje högersida, uppdelad på en eller två rader. Vänstersidorna är blanka. Man sugs in direkt. Jag vet inte hur jag  ska kunna förklara det här för dig. Och så på nästa högersida: Det är något fel på mina ögon. Det sista kan låta som ett bildligt uttryck, men Julén hade sedan födseln rent medicinska problem med ögonen. Det var detta som, åtminstone till en början, låg bakom det minimalistiska formspråk som kom att bli hans signum. Han klarade bara att läsa eller skriva korta stunder åt gången, sedan fick han alltför ont. Snart nog fann han också vilken litterär kraft som fanns att hämta i begränsningen. Jag träffade Ola för första gången i början av 1990-talet, hemma hos vår gemensamma polare Stefan. Jag var tjugo, han ett par år äldre. Han gav mig en vältummad pocketutgåva av Bruno K Öijers samlade dikter på långlån. Faktum är att jag fortfarande har den kvar. Från att tidigare ha varit närmast besatt av dessa dikter intresserade de honom inte längre, förklarade han. Orsaken var att han fann dem manierade, att poeten ifråga hela tiden bar en mask över sitt lidande. Detta illustreras av den replik jag fick några veckor senare då jag just undsluppit mig något gymnasialt om verklighetens relativitet. Det finns en konkret jävla verklighet därute, Kristian. Det ska du ha klart för dig. Du har läst för mycket Öijer. Det är talande att så många av dem som skriver om Ola Julén också redogör för sin relation till honom. Denna essä är som märks inget undantag. Även de som inte kände honom ger uttryck för att de hade velat känna honom. De alldeles osminkade och rättframma uttrycken för en djupt personlig förtvivlan äter sig rakt in i läsaren, skapar en närhet och en undran vem är denna moderna Stagnelius-gestalt? Det går inte att värja sig. Och detta samtidigt som meningarna allt som oftast är så allmänna, så nästan helt renons på privata uppgifter att de tagna var för sig skulle ha kunnat yttras av vem som helst. På bussen kanske, eller klottrat på en offentlig toalett. Rader som: Hur länge ska det här fortsätta? Eller: Jag förstår inte att det kan göra så ont. Det är allmänna uttryck men tätt slutna kring jagets individuella belägenhet, en sorts kombination av öppenhet och oåtkomlighet. Jag tänker på det där speciella, falsettartade skrattet han hade under vilket han för ett par sekunder brukade stänga ute världen genom att blunda. Ola hade vid denna tid fastnat för Lars Norén och uppgav länge att det var hans enda läsning. Gunnar Ekelöf hade han ännu inte riktigt tagit till sig, men det skulle komma det med. Just Norén och Ekelöf utgör nog de tydligaste ekona i hans egen poesi. Viktig var även poeten Stig Larsson som han kände och som han påstod närmast hade tjatat på honom att skriva en egen diktsamling. Och det gjorde han ju så småningom. I förordet till den nyutgåva av Orissa som år 2019 gavs ut i samband med den postuma publiceringen av det efterlämnade manuset Afrikas verkliga historia skriver en av förlaget Inks grundare,..