Det blir bättre och bättre dag för dag!

Världen blir tryggare, säkrare och mättare men vi tror inte att det är sant. Per J Andersson visar varför vi dras till en dyster bild av världen och vikten av det långa perspektivet.

Jag konsumerar väldigt mycket nyheter. Flödet startar redan innan jag gått upp ur sängen på morgonen då jag scrollar mig genom nyhetsflödet i mobilen. Sedan hämtar jag papperstidningen från brevinkastet och läser vidare vid frukostbordet. Samtidigt strömmar nyheter ur radion.  Under resten av dagen tar jag del av nyhetshändelser via mobilen. Och när jag kommer hem är det dags för kvällsnyheterna på tv. Jag är kanske extrem, eftersom jag själv är journalist, men även människor som inte har ett professionellt intresse av nyhetshändelser har tack vare digitaliseringen av medierna ökat sin nyhetskonsumtion. Jag tror därför inte att jag är ensam om att ibland få känslan av att världen håller på att gå sönder av alla krig och konflikter som verkar pågå överallt och hela tiden. Nyheter handlar om plötsliga och dramatiska händelser som i nio fall av tio är negativa. Kommer inflödet av omvärldsinformation i huvudsak från nyhetsmedierna får man en pessimistisk bild av världen. När missmodigheten blir för svår brukar jag längta efter längre perspektiv. Och kommer att tänka på den franska historikern Fernand Braudel som ansåg att vi inte ska stirra oss blinda på vårt dagliga agerande om vi vill ha en vettig bild av människans strävan. Vi måste också titta på de knappt märkbara, långsamma förändringarna. Braudel liknade historiens gång vid tre typer av vågor. De riktigt stora förändringarna i världen liknade han vid havsdyningar. Då tänkte han på händelser som när den indiska kontinenten krockade med Centralasien och Himalaya bildades. Sedan kommer förändringar i människans ekonomiska och sociala grundförhållanden, som han liknade vid något snabbare vågor: en ny teknisk uppfinning som spinnmaskinen Jenny här och nya politiska ideologier som liberalism och socialism där. Och så finns de krusande, snabba småvågorna: ett krig, en jordbävning, en ny president, ett terrorattentat Allt det som medierna rapporterar om och som dagligen bygger upp vår bild av världen. Därför känns det också befriande att läsa den liberala optimisten Johan Norbergs nya bok, Framsteg tio skäl att se fram emot framtiden, där han i Braduels anda pekar på hur jorden de senaste 200 åren blivit en betydligt tryggare plats att leva på. Aldrig tidigare i historien har vi upplevt en sådan välståndsökning som nu, slår Norberg fast. 1820 levde 94 procent av mänskligheten i extrem fattigdom. En flitig nyhetsmediekonsument kan ju lätt få intrycket att 1900-talet bjöd på välfärdsutveckling men att vi nu är inne på ett sluttande plan. Men global välfärdsstatistik ger en annan bild. Efter de första 100 åren med teknikutveckling och industrialisering såg det lite bättre ut, men bara lite För 1981 levde fortfarande 50 procent av alla invånare på jorden i vad som Världsbanken klassade som extrem fattigdom. Det är egentligen först de senaste 30 åren som fattigdomen på allvar motats tillbaka. Idag har de extremt fattigas andel sjunkit under 10 procent. Så kan man fortsätta att rabbla global välfärdsstatistik. Och det gör Johan Norberg i sin bok. Och jag märker hur min sinnesstämning ljusnar. Sida upp och sida ner läser jag om dödliga farsoter som har eliminerats, mödra- och barnadödlighet som har minskat, medellivslängd och läs- och skrivkunnighet som har ökat, diktaturer som har blivit färre och dödligt gatuvåld som inte alls är så dödligt som det var för bara några årtionden sedan. Ändå tror en majoritet av invånarna i västerlandet att tillståndet i världen bara blir sämre och sämre. Flera opinionsundersökningar, sådana som Hans Rosling älskade att referera till, slår fast att såväl svenskar som britter och amerikaner är djupt okunniga om de framsteg som gjorts i framförallt den fattigaste delen av världen. Världen blir säkrare, tryggare och mättare, men vi tror inte att det är sant. Att...