Det är orealistiskt att inte tro på utopier

Det som var helt otänkbart för några decennier sedan är verklighet idag. Utopier realiseras hela tiden, men Eva-Lotta Hultén tycker att vi kan bli mycket bättre på att förverkliga drömmar.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För inte så länge sedan steriliserades transpersoner som ville korrigera sitt kön. Idag är det svårt att förstå att det bara är några år sedan en så rigid syn på kön och identitet ännu fick fungera som juridiskt och medicinskt rättesnöre. Det är inte heller så länge sedan vi upphörde att betrakta homosexualitet som en sjukdom men 2009 blev samkönade äktenskap tillåtna i Sverige. Vi människor är förmögna att tänka om och anta nya seder och normer som skiljer sig avsevärt från dem vi är vana vid. Men ibland blir det tvärstopp. När Centerpartiet i ett idéprogram för några år sedan föreslog att månggifte skulle tillåtas idiotförklarades det både av människor inom partiet och av utomstående. Förslaget ansågs vara så uppenbart dumt att några tyngre invändningar inte behövde anges. Egna livsval utanför tvåsamhetsnormen framställdes som allt från omoraliska till löjliga. Ungefär som homosexuell kärlek för några decennier sedan. Idéprogrammet anpassades efter folkstormen, månggiften plockades bort, Annie Lööf tog avstånd. Ordet utopi kommer från Thomas Mores bok Utopia från år 1516, och betyder ingenstans. More berättade om ett land där all privategendom är avskaffad, arbetsdagen är sex timmar och jämlikhet råder. Han valde att föra fram sina tankar under humoristisk täckmantel eftersom idéerna var så udda i hans samtid, men många har blivit verklighet idag: reglerade arbetstider, religionsfrihet, äldrevård och skolplikt. Det var inte utopiskt, i bemärkelsen omöjligt, utan fullt görbart, bara väldigt annorlunda mot det rådande. I boken Utopia for realists, Utopi för realister, gör den nederländske författaren och historikern Rutger Bregman upp med några av vår tids föreställningar om vad som är möjligt och inte och försöker förstå vad det är som sätter upp ramar kring vad vi kan tänka. Han skriver framför allt om basinkomst, det som ibland kallas medborgarlön, som länge betraktats som en utopisk idé men som nu tycks närma sig vad vi ser som genomförbart. Att ge alla människor tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva trygga och anständiga liv är, skriver Bregman fullkomligt nödvändigt i tider då robotar och avancerade datorer kommer ta över jobb och göra alltfler människor arbetslösa, alternativt tvinga in dem i meningslösa och överflödiga sysselsättningar. Men Bregman menar att för att basinkomst ska ta det sista steget mot förverkligande så måste vi ändra våra föreställningar om vad som ger mening eller fungerar som drivkrafter i människors liv. Vi lever med en tro att många människor bara kan motiveras att göra saker om de annars får det eländigt och vi hyser fördomar om att fattigdom beror på att de fattiga har gjort dåliga eller omoraliska val och därför behöver kontrolleras och styras. Bregman visar, med gedigen forskning som underlag, att behövande människor som får pengar generellt gör kloka saker med dem. Fattiga människor väljer inte fel för att de är ansvarslösa eller dumma utan för att fattigdom stressar vem som helst så till den grad att vi blir dumma. Tester visar på en sänkning av IQ-värdet med 13-14 steg. Får vi ekonomisk trygghet blir vi omedelbart smartare igen. Inte heller är hemlöshet ett tecken på oförmåga att sköta sig. Den länge rådande normen är att den som blivit hemlös först måste göra sig av med missbruk, skaffa sig inkomst eller bli allmänt skötsam, men studier visar att det är mycket mer effektivt att göra tvärtom: boende först, sedan löser personen i fråga mycket av det övriga på egen hand. För att göra basinkomst tänkbar måste vi alltså ändra vår människosyn och för att klara omställningen måste det ske stegvis. Mer fritid kan införas successivt, parallellt med att kunskap...