Den svåra konsten att recensera Vilks rondellhund

Trots att det har gått ett decennium så har få lyckats tala om Lars Vilks omstridda rondellhund som konst. Mårten Arndtzén gör ett försök och upptäcker en konstvärld som fastnat i rondellen.

Recensera Rondellhunden? Är det ens möjligt? För det första är ju teckningen bara startskottet för en konstnärlig process som inbegriper samtliga reaktioner på den. En recension av rondellhunden blir därför en del av rondellhunden, och alltså även en bedömning av recensenten som deltagare i verket. Trovärdigheten kan sättas ifråga. För det andra befinner sig hunden, som process, i ständig rörelse. Var är fixpunkten där man kan säga: "Så här ser den ut. Detta är verket"? Ingenstans. Däremot kan man konstatera att mina svårigheter här hör samman med en av rondellhundens stora framgångar. Den pedagogiska. Som inget annat enskilt verk har rondellhunden lyckats få en bred allmänhet att förstå att ett konstverk kan vara just en process, där publiken är medskapande. I en svensk kontext har den, på sätt och vis, blivit kronan på det verk som påbörjades av Pontus Hultén och Moderna museet i slutet av 1950-talet, med introduktionen av efterkrigstidens öppna konstbegrepp: happenings, rörelse i konsten, museet som vardagsrum och lekstuga. I den andan har Lars Vilks alltid arbetat, ända sedan han på 70-talet körde omkring i en psykedeliskt utstyrd folkvagnsbuss och utmanade de "förstelnade" konstinstitutionerna i Skåne på duell. En annan central aspekt av den öppna konsten är viljan att överskrida gränsen mellan konst och liv, att konsten ska vara delaktig i verkligheten istället för bara en bild av den. Här får man nog också säga att rondellhunden varit framgångsrik. Terrorismen och kontrajihadismen, islamofobin och fundamentalismen, yttrandefriheten och populismen... alla dessa fenomen som många uppfattar som vår tids ödesfrågor löper samman i "Profeten Muhammed som rondellhund". Som inte bara speglar dem utan i allra högsta grad själv spelat en aktiv roll i konflikterna kring de här sakerna. Men om rondellhunden överskridit gränsen mellan konst och liv så har den gjort det till priset av att nästan ingen varit intresserad av att tala om den som konst, i någon mer ambitiös mening. (Etiken har överskuggat estetiken, innehållet stått i vägen för formen). Vilket väl är fullt rimligt, när vi talar om så laddade frågor. Många anser dessutom att rondellhunden är dålig konst - det finns helt enkelt inte särskilt mycket att prata om. En annan förklaring kunde vara att rondellhunden är konst - eller intressant som konst - i just den meningen. Genom att blottlägga precis den oviljan eller oförmågan att, vid sidan om allt annat, tala om den som konst. Och då menar jag hos oss som borde kunnat göra det. När Moderna museets chef Daniel Birnbaum, i december 2015, avböjer Lars Vilks erbjudande att donera sin originalteckning till museet, så är det inte för att han tycker att den är dålig. Tvärtom påpekar Birnbaum, i en förklarande debattext på Dagens Nyheters kultursida, att teckningens "estetiska finess" saknar betydelse eftersom rondellhunden är ett öppet konstverk "vars material är relationen mellan människor, institutioner och media snarare än enskilda bilder eller objekt". Dessutom finns bilden "digital överallt" och behöver alltså varken bevaras för eftervärlden eller exponeras ytterligare för publiken idag. Men av någon anledning avstår Birnbaum helt från att uttala sig om - inte teckningens, utan - konstverkets kvalitet. Istället landar hans resonemang i den funktion rondellhunden fått i "främlingsfientliga sammanhang". Kanske hade Lars Vilks kunnat motverka detta "om det hade varit viktigare för honom", funderar museichefen. Och sätter därmed punkt.  Utan att säga det rakt ut lämnar Birnbaum alltså dörren vidöppen för tolkningen att hans ställningstagande utgår från rondellhundens politiska tendens, snarare än från dess konstnärliga kvaliteter eller brister. Därmed blottläggs, än en gång, något Lars Vilks från första början deklarerade...