Den mörka turismen går mot en ljus framtid

Platser där historiens grymheter utspelat sig växer som turistmål. Men kan man vara en turist i ett koncentrationsläger? Litteraturforskaren Jimmy Vulovic promenerar bakom taggtråden och funderar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Sachsenhausen finns det en lång gångbana. Det är ingen vanlig gångbana som leder någonstans. Nej, den här ligger som en enorm båge utmed marken. I mitten av bågen finns galgarnas plats som en ständig påminnelse om den enda vägen ut. Gångbanans båda ändar slutar vid en mur. Många har tvingats gå där, fram och tillbaka. De sneglade nog på galgarna, av rädsla förstås men också i kamp mot driften att självmant gå dit och trä snaran kring halsen, för att få slut på repetitionen. Regn kom och gick, snö kom och gick, värme kom och gick, kyla kom och gick. Allting förändrades, men förblev samtidigt precis likadant. Nya människor dök plötsligt upp där några bekanta ansikten tidigare hade gått. Allt förändrades men förblev hela tiden detsamma. I dödsriket ser Odysseus hur Sisyfos vältrar ett stort stenblock uppför ett berg, för evigt. När han nästan är uppe rullar stenen ner igen. Han är dömd till det, bland annat därför att han en gång lyckades överlista döden. Koncentrationslägrets fångar var också dömda att gå fram och tillbaka, fast för att testa skor åt den tyska skoindustrin. Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje.  Vad lockar så många till mörkrets port? Frågan gör sig påmind bland turistgrupperna som väntar vid grinden där Arbeit macht frei står skrivet i järn. Nyfikenhet? Säkert. Plikt? Jodå. Eller kanske tröst? Mobilernas konstgjorda slutarljud smattrar. Nästan alla tar en bild av de falskt förespeglande orden om arbete och frihet. Några poserar till och med glatt framför järndevisen, som om det vore vilken turistattraktion som helst. Det ser absurt ut. Samtidigt, det är så vi har lärt oss att göra när vi är turister. Det blir bara så, en vana liksom. Men bakom leendena och kameraklicken kan även något annat anas. Leendena är mer som osäkra fnitter inför ett väntande mörker än vanliga turistleenden. Det är ett sätt att försöka få allting att förbli som det alltid har varit, trots att inget kan förbli som det har varit. Och när grinden väl passeras så upphör fnittret. De högljudda engelska, spanska och tyska rösterna dämpas respektfullt då de rör sig under vakttorn A, där kulsprutorna alltid vakade, och sedan går in i det som från 1936 till 1945 var ett av de största nazistiska koncentrationslägren på tysk mark. I Myten om Sisyfos hävdar Albert Camus att vi måste tänka oss Sisyfos som en lycklig gestalt. Han avslutar den filosofiska essän med just de orden. Inte lycklig därför att han tycker om det meningslösa arbetet, om det fanns ett alternativ skulle han säkert slippa, utan därför att han har genomskådat meningslösheten men fortsätter ändå. Fast han gör det, och det är viktigt, inte av vana utan i protest, som en revolt. Därför måste vi tänka oss Sisyfos som lycklig. Men nu handlar ju essän inte så mycket om honom som om oss. Han symboliserar bara det liv vi alla, enligt Albert Camus, är dömda till; ett liv där vi utan mening i en stor bemärkelse föds, lever och sedan till slut dör. Essän handlar om varför vi inte självmant bara går till galgarnas plats istället. När gudstron, ideologierna, konsumismen och alla andra projekt som vi hittar på för att skapa mening har slutat att fungera. Varför? Svaret är lika enkelt som det är vackert: Medveten revolt, att fortsätta trots vetskapen om det meningslösa i det, är en sorts glädje. Att göra slut på allt vore att kapitulera. Att fortsätta, i trots, är det enda handlingsutrymme vi har. Vårt enda initiativ. Vår enda möjliga seger. För fångarna i Sachsenhausen var koncentrationslägret hela deras tillvaro. Murarna och taggtråden var början och slutet. De visste inte att den nazistiska regimen en dag...