Den mörka sidan av lagom

Ordet "lagom" beskrivs ibland som någon oöversättbart svenskt. En sorts nationalklenod. Men det är en myt. Och det finns flera skäl att ifrågasätta lagomideologin, säger latinforskaren Anna Blennow. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1748 utkom den franske filosofen Montesquieus verk De lEsprit des Lois (Om lagarnas anda). Där presenterade han den klimatlära som skulle få stort inflytande under mer än ett sekel framöver. Montesquieu menade att klimatet påverkade såväl individer som hela samhällen. I varmare länder med behaglig temperatur och fruktbar natur blev befolkningen mindre benägen till hårt arbete, men mera förfinad beträffande sinnesförnimmelser. I nordligare områden bidrog det bistra klimatet till djärvhet och uthållighet, men minskade estetiska och empatiska färdigheter. Nordligt förnuft och sydlig känsla. Men plötsliga klimatförändringar kunde kasta om begreppen. Den som reste till ett annat land förändrades nämligen snart till sin karaktär på grund av det nya klimatet. Vilket klimat var då generellt det bästa? Föga förvånande menade Montesquieu att Frankrike, hans eget hemland, var den mest idealiska platsen av alla. Där var det varken farligt varmt eller plågsamt kallt: det var lagom. Och lagom är ju som bekant bäst. Landet lagom skall med lag byggas.  Tanken om en idealiskt balanserad mittpunkt mellan extrema positioner var inte ny. Hos den romerske poeten Horatius kallas den för aurea mediocritas, den gyllene medelvägen. I en dikt till vännen Licinius illustrerar han begreppet så här:   Livets kurs, Licinius, är den rätta om du inte ständigt styr ut på havet eller, rädd för stormarna, seglar nära farliga stränder. Vindens kast är värst för den största furan. Mera våldsamt faller de torn som strävar högt mot himlens höjd, och till bergens toppar söker sig blixten. (Ode II.10)   Naturens våldsamma krafter blir i romersk poesi ofta symbol för människans problematiska tillvaro. Ett stormande hav kan stå för såväl inre strid som samhällelig konflikt. Den som då seglar rakt ut på djupet är dumdristig. Men att fegt styra för nära stranden är inte heller utan faror. Samhällsskeppet kan stranda på en förrädisk sandbank, och den personliga lilla roddbåten kan krossas mot tillkortakommandets klippor. I dikten speglas vikten av ta sig i akt för det som under antiken kallades hybris, ett tillstånd av övermod gentemot gudarna. Den som byggde torn av självbelåtenhet och skyhög arrogans straffades hårt från högre ort genom stormvindar och blixtnedslag. Men hybrisförbudet rådde också på mellanmänsklig nivå, som en generell överenskommelse om en gemensam rättsuppfattning. Motsatsen till hybris var sophrosýne, som stod för måttfullhet och självkontroll. Om hybris reglerade det hotande övermåttet, handlade den gyllene medelvägen istället om att hitta balansen mellan överdrift och underdrift, mellan övermod och blygsamhet, mellan gapskratt och avgrundsdjup sorg. En livsstil präglad av det som är lagom, som vi också finner i den epikureiska filosofin, där den högsta formen av lycka inte är virvlande eufori, utan lugnet som vilar i frånvaron av smärta och bristen på förtärande begär. Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar Lagom är bäst fanns alltså, i vanlig ordning, redan hos de gamla grekerna. Ändå är det ett begrepp som i vår tid kommit att bli synonymt med Sverige. En livsstilsartikel i The Telegraph förutspådde att det svenska lagom skulle bli sista skriket till och med för britterna, som traditionellt dragits till det mer excentriska snarare än det utslätade och välanpassade. Artikeln hyllar det balanserade, det harmoniska och enkla hos det som är lagom. Den svenska folkhemstanken, där alla ska ha rätt till vackra vardagsvaror, semester och fikaraster, och där ingen ska ta för sig på någon annans bekostnad, kopplas till den etymologiska förklaring av lagom som ofta...