Den magiska realismen och konsthistoriens dolda lager

Vinnarna skriver historien och det realistiska måleriet gick knappast segrande ur 1900-talet. Karsten Thurfjell reflekterar över ismerna som dukade under, men överlevde ändå. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Minns ni transavantgardet? Hm, inget rungande ja, precis. Transavantgardet var en italiensk rörelse inom konsten, som vid 1980-talets inträde lanserades av konstvetaren och kritikern Achille Bonito Oliva, och bland konstnärerna märktes Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria och Mimmo Paladino. Ringer någon klocka? Jag minns att några av dom var här och visade upp sig då och då under 80-talet, men här på redaktionen tycks jag vara den enda som minns. Transavantgardet ville lösa upp den väg som den moderna konsten tagit under 1900-talet. Man ville bort från tanken att det skulle finnas olika avantgarde, förtrupper som skulle uppfinna nya stilar och uttrycksmedel för att komma åt tidsandan, livsvillkoren och verkligheten. Achille Bonito Oliva hade själv varit en del av det rådande italienska avantgardet, som sedan mitten av 60-talet stavades Arte Povera, den fattiga konsten. Den var konceptuellt präglad och gick ut på att konstnärerna skulle använda material som var mycket billiga eller rentav gratis. Men nu hade Oliva och några av hans konstnärskompisar tröttnat på utställningar med en hög stenar, en repstump, ett par kolsäckar och ett trasigt fönster, och han föreslog att istället för att gå mot en nollpunkt skulle konstnärerna vända om och söka sig tillbaka till traditionen, och där hitta nya kreativa sätt att återanvända dom klassiska uttrycksmedlen, förslagsvis just det ! måleriet. vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar? Transavantgardisterna ägnade sig åt en sorts nyexpressionism i sitt måleri. Det var ganska poetiskt och föreställande, och det tycktes inte bäras fram av särskilt strikta regler. Rörelsen fick ett gott mottagande i hemlandet, och särskilt bra gick det i USA, där tanken på att befria måleriet ur dom konceptuella bojorna inspirerade nya amerikanska stjärnor som Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat, liksom det nya tyska vilda måleriet blev en parallellrörelse som formligen exploderade. Men som minnesgoda lyssnare vet, öppnades konstvärlden i detta skede för postmodernismen, som när den blommade ut i slutet av 1980-talet gjorde alla dom tidigare absoluta anspråken hos konstens förtrupper omöjliga. Och där någonstans började väl transavantgardets trendvärde ebba ut, för snart var allt tillåtet, och alla konstnärer kunde göra vad som helst på vilket sätt som helst och komma undan med det. Att transavantgardet kördes över av postmodernismen och försvann kan nog förklaras med samtidskonstens enorma expansion sedan dess, men vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar? Finns det ett sliding doors-tema ruvande inom modernismen? Hur hade konsten sett ut om Hitler kommit in på Konstakademin i Wien 1907? Konstens parallella universum kunde jag inte låta bli att fundera över när jag 2018 under ett besök på Ateneum i Helsingfors, upptäckte en annan ism som också tycks ha gått under och glömts bort, nämligen den magiska realism som frodades i Italien på 1920- och 30-talet. Vadå magisk realism, undrar ni kanske? Konsthistoriens bild av den tidiga modernismen i Italien domineras av Filippo Tommaso Marinetti och hans futuristiska Manifest år 1909, som i princip gick ut på att skrota allt som var gammalt särskilt museerna och deras mossiga innehåll. Marinetti besjöng farten, teknologin och kriget, men tio år senare, efter första världskrigets ödeläggelse kändes futurismens tongångar kanske lite fadda, och avantgardet kom att gå i mer fredliga riktningar. I Paris fortsatte Picasso & Co att bryta upp perspektiven, medan några i stället valde ett klassiskt realistiskt och detaljrikt bildspråk. I Tyskland fick den nya sakligheten ofta ett satiriskt drag av...