Den hemliga musan fick inte också vara människa

T S Eliots stora hemliga kärlek hette Emily Hale. Men egentligen älskade han nog sin egen konst och persona mer än henne. Amanda Svensson funderar över musans tragiska dilemma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sensommaren 1932 avlade poeten T S Eliot en avskedsvisit hemma hos makarna Leonard och Virginia Woolf. Han stod i begrepp att resa till USA, för att rädda sin katastrofala privatekonomi – och inte minst för att undkomma sitt ännu mer katastrofala äktenskap. Det finns ett fotografi från besöket, taget av Leonard. En milt leende T S Eliot står axel mot axel med en lika tuff som elegant Virginia. En bit ifrån de två författarna står en tredje person, så avvikande att hon ser ut att ha målats dit i efterhand. Hon ser nästan ut som en docka, vitklädd och med fötterna prydligt ihop, nedslagen blick och händerna knäppta bakom ryggen. Dockan var emellertid högst levande. Hon, Vivienne Haigh-Wood, hade bara oturen att vara gift med T S Eliot. En man vars konst krävde kvinnor – men vars ego, neuroser och alltmer uttalade misogyni inte tillät dem att spela någon verklig roll i hans liv.Många är de konstnärsmän som lutat sig mot en eller flera kvinnor för att kunna uppfylla sina egna ambitioner. Litteraturhistorien är full av författarhustrur som renskrivit manuskript, korrekturläst, skött barn och hem och korrespondens, bistått med råd och inspiration och pengar och sex, utan att få något särskilt erkännande i utbyte. Dessa kvinnor kan man med rätta kalla för litteraturens hemliga muser. Inget är trots allt viktigare för inspirationen än arbetsron som kommer av att slippa befatta sig med det världsliga.T S Eliot var dock inte ute efter den sortens praktiska museri. Likt Dante med sin Beatrice sökte han en kvinna att älska på det medeltida sättet – kyskt, överjordiskt, och på avstånd. Kanske var det därför som äktenskapet med Vivienne Haigh-Wood, en verklig kvinna med krav och behov, havererade så till den grad att han var tvungen att spärra in henne på mentalsjukhus för att slippa undan. Helt fruktlöst var äktenskapet emellertid inte för den uppåtsträvande konstnären: ”Åt henne gav äktenskapet ingen glädje – åt mig gav det den sinnesstämning ur vilken Det öde landet föddes”, skrev han själv på 1960-talet. Det hade Vivienne kanske kunnat trösta sig med, om hon inte redan hade avlidit på den psykiatriska institution där hon tillbringade de sista tio åren av sitt liv.Så långt den mörka inspirationens musa. Men hade Eliot då ingen himmelsk och ljus Beatrice? Jo, det verkar så. I biografin ”The Hyacinth Girl – T. S. Eliots Hidden Muse” tecknar litteraturvetaren Lyndall Gordon ett porträtt av en kvinna, Emily Hale, vars relation till Eliot var livslång, men försiggick mer eller mindre i det fördolda. Historien kan ytligt sett framstå som romantisk. Den USA-födde Eliot mötte Hale redan då han som ung studerade vid Harvard, och blev omedelbart förälskad. Om den unga skådespelerskan besvarade hans känslor vid den tiden är oklart, och han emigrerade hur som helst snart till England. De upprätthöll en fläckvis korrespondens, som intensifierades när Eliots äktenskap med Haigh-Wood imploderade. Mellan åren 1930 och 1956 skrev Eliot mer än tusen brev till Hale. Det är dessa brev, hemlighållna på Princeton-universitetet fram till år 2020 per Eliots och Hales vilja, som ligger till grund för Gordons biografi. Några brev från Hale till Eliot finns dock inte bevarade – eftersom han brände upp dem. Vad musan hade att säga honom var tydligen inte lika viktigt för världen att få veta som vad han hade att säga henne. Trots alla dessa brev är det inte helt lätt att få fatt i vem Emily...