Den eviga återkomsten: Fängelse eller frälsning?

Med sina teorier om den eviga återkomsten föregrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) både Nietzsche och senare idéer om parallella universa. Lars Hermansson prövar upprepningens lockelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Cellen på fängelseön Fort du Taureau var trång och cirkelformad men fönstret med utsikt över engelska kanalen kunde möjligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta så fort fången närmade sig fönstergluggen. Under sådana omständigheter skrev Louis­ Auguste Blanqui den märkliga texten "L'éternité par les astres" (Evigheten genom stjärnorna) våren och sommaren 1871, alltså samtidigt som händelserna kring Pariskommunen rasade, och där Blanqui enligt många var den ledargestalt som saknades.I stället satt han alltså i sin cell och skrev den genremässigt svårbestämda text (poesi, traktat, vision) vars bärande tanke är att ett visserligen stort men dock begränsat utbud av möjliga händelser i ett universum som är oändligt i tid och rum, leder till en oändlig upprepning av dessa möjliga händelser.Man behöver inte vara utbildad astronom för att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad gäller det vetenskapliga. Han utgår från den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underkänner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig invändning med tanke på att Blanquis egna spekulationer om dubbelgångarklot och alternativa världshistorier inte direkt bygger på konkreta observationer.Till det skakiga intrycket bidrar också Blanquis nedvärdering av all vetenskap som inte förändrar samhället. Även här faller hans ideal tillbaka på honom själv. Det ska en mycket välvillig läsare till för att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han så hett åstundade.Men det är inte som vetenskap eller politisk pamflett L'éternité par les astres är läsvärd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en människas stäckta förhoppningar. Och kanske är tanken på den eviga återkomsten idag inte lika främmande som innan klimatkris och pandemi, när vi fortfarande levde i en värld präglad av tanken på den eviga utvecklingen. Alltså i en modernitet som ännu inte var fallet när Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett ”universum som står och stampar på stället” som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.”Men exakt vad är det som återkommer i den eviga återkomsten? Här skiljer sig Nietzsche och Blanqui åt. ”Världen lever av sig själv, dess exkrementer är dess näring”, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och så långt är väl vilken kretsloppsinförstådd människa som helst med på noterna.Annat är svårare att hacka i sig. Som det där att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag – alltså att det förekommer strukturella likheter mellan olika historiska händelser – utan i minsta detalj. Franska revolutionen och första gången du drack kaffe, den andra också för den delen, kommer att inträffa igen, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Nietzsche skriver att världen kommer att genomgå ”ett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros tärningsspel. Under en tid som är oändlig kommer varje möjlig kombination någon gång att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett oändligt antal gånger.”Nietzsches eviga återkomst handlar mer om tid och energi än om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje människas (eller...