Decamerone och berättelserna som överlever pandemier

Boccaccios "Decamerone" får ny relevans varje gång ord som epidemi och karantän är på tapeten. Torbjörn Elensky presenterar en fräck klassiker och funderar över var dagens nya berättelser tar form. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-03-23.Strax innan Coronaepidemin bröt ut vintern 2020 satt jag med en grupp vänner och diskuterade vad som skulle bli kvar av vår kultur vid en världsomspännande katastrof. Vi pratade om hur man planerar att gömma konst, historiska föremål och andra artefakter i väldiga bergrum. Och vi diskuterade givetvis hur stora problemen skulle bli kring tolkningsfrågor, värderingen av verk och så vidare. Hur många kvinnor respektive män? Vilka kulturformer skulle prioriteras? Vilka hänsyn till så kallad representativitet kommer att tas i ett skarpt läge?Bortsett från exakt vilka verk som skulle bevaras kom vi överens om att det viktigaste, det som överlever alla civilisationers sammanbrott, är berättelserna. De historier vi roar varandra med, de som förmedlar minnet av historiska, personliga, komiska och tragiska händelser, både sanna och mytiska, skulle vi, helt utan annan teknisk utrustning, bära med oss vart vi än tvingas vandra. Och över dem kan ingen bestämma: de som väcker genklang, som är viktiga för oss, kommer att föras vidare, medan de andra glöms bort.Den klassiska skildringen av hur en grupp vänner drar sig undan världens sönderfall för att i trygg avskildhet fördriva dagarna med berättande är Giovanni Boccaccios "Decamerone", en av de självklara stora litterära klassikerna. Året är 1348, Florens härjas av pesten, döden är överallt, omväxlande med paniskt festande. Samhället har praktiskt taget kollapsat, då sju unga kvinnor träffas i en kyrka och bestämmer sig för att dra sig undan till en lantvilla för att njuta av lugnet, naturen och varandras umgänge. De bjuder också med tre unga män, som lämpligt nog råkar komma in i kyrkan. Så fördriver dessa tio vänner tio dagar med tio historier var, vilket gett oss hundra noveller.Pesten slog sönder det medeltida Europa. Givetvis var det en katastrof för alla som genomlevde den. Särskilt Italien, som inte var någon enad nation vid den tiden, men där de flesta av Europas rikaste stater och städer låg, drabbades. Feodalismen gick under i pesten. De gamla adelsfamiljerna miste inte bara sina lantarbetare utan många förlorade även egendomarna, till de nyrika som ägnade sig åt handel och bankväsende. Sådana som familjen Medici. Kyrkans makt minskade också. Allt detta beredde vägen för en ny tro på människan, nya rikedomar och faktiskt själva renässansen. Boccaccio beskriver denna öppning i tiden, då människan träder in på scenen i helfigur."Decamerone" ger en direkt bild av vardagslivet i 1300-talets Toscana. I en tid då litteraturen dominerades av helgonlegender, riddarromaner och höviska diktverk, samt då man gärna använde klassiska förebilder och varierade välbekanta historier valde Boccaccio att skriva rakt av, på folkspråket, om sin egen samtid, i noveller fulla av social kritik, bedrägerier, många berättelser om fräcka präster och inte så lite sexuella äventyr, där inte minst historierna om listiga kvinnor som lurar sina makar för att kunna ligga med sina älskare är framträdande. De många kyrkliga dignitärerna i Decamerone är löjeväckande figurer som inte har mer makt över andra än över sig själva. Och sin egen kåthet och girighet behärskar de inte alls. Ingen av berättelserna skildrar de yttersta tingen eller hur någon högre makt ska döma oss för våra synder, utan enbart människor i relation till andra människor.Nya konstformer skapas genom...