De vita skallarna vittnar om vårt djupa mörker

Några vita små gipshuvuden som hittats på en loppis i Skåne berättar om en mörk historia och fortsätter att skapa osäkerhet där de tittar ner från väggen. Deras ägare, Malena Forsare, berättar varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.I kedjehuset där jag växte upp hade vi en låda på väggen hemma i hallen. En gång hade den fungerat som ett kartotek på ortens lilla bibliotek. I samband med bibliotekens tidiga moderniseringsprocedur kasserades lådan och hamnade i soporna – och den här historien hade kunnat sluta med det, innan den riktigt hunnit börja. Men nu föll det sig så, att min pappa hittade lådan och plockade med sig den hem. Han placerade den som en tavla ovanför byrån där vi förvarade vinterns mössor och vantar.Den svartmålade lådan är egentligen inte huvudsaken i den här historien. Det intressanta är istället vad som fanns inuti. Den delen av berättelsen börjar någon helt annanstans, över ett loppmarknadsbord i början av 70-talet. Pappa är en väsentlig figur även här, eftersom han på just den här loppisen hittat ett litet gipshuvud, som han tyckte var fint. Nu stod han och vägde det i handen och funderade på om han skulle kunna ha det på sitt skrivbord. Kanske kunde det vara något att vila blicken på, i en paus mellan arbetspassen? ”Jag har fler av de där”, sa mannen som sålde saker billigt i Hässleholm den här tidiga höstdagen. Under bordet plockade han fram en tung trälåda, som visade sig rymma en hel serie gipshuvuden. De låg där och blinkade mot ljuset, inlindade i hampa i varsitt litet fack.Pappa köpte lådan med de 54 små gipsskallarna för 50 kronor. Han placerade de äggliknande föremålen i kartoteket, som fick oväntat nytt liv. De passade precis, vissa med profilerna på led och andra med stela ansikten vända ut mot sin betraktare. Kartoteket fick sin plats uppe på hallväggen: luckan av glas stängdes med en liten hasp och fick aldrig öppnas. Som barn sprang vi ofta förbi och även om vi hade bråttom måste vi ha uppfattat att gipshuvudena ägde en intensitet som lyste igenom de vita nunorna.Åren gick, på det sätt som tiden söker sig genom dygnen i en barndom. Under de ljusa timmarna lärde jag mig läsa och skriva; på natten lärde jag om drömmars logik. Efter hand blev orden svårare och språket mer komplicerat. Så en dag kunde jag plötsligt uttala ett ord som visade sig ha stark koppling till skallarna i lådan: ”frenologi”. Det kändes främmande och, på min barndomsskånska, nästan lite franskt.Frenologins historia är mörk och full av grumliga motiv. Länge låg den också dold inne i det där mörkret, på avstånd från samtidens skärskådande blickar. Men idag vet vi, mycket tack vara några duktiga journalisters arbeten, hur folk i vårt eget land – genom frenologin – blev föremål för pseudovetenskapliga undersökningar. Under 1900-talets inledande decennier skulle skallens form hos samer och fallna kvinnor stå i centrum för expeditioner som genomfördes av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Människor uppsöktes av forskarna för att få sina skallar mätta. De fick klä av sig nakna och fotograferades i olika positioner. Så förvandlades individen från person till typ, på ett sätt som gjorde intryck på tyska kollegor.Frenologi var en gammal lära, fick jag veta, som utformats under 1700-talet av en österrisk läkare vid namn Franz Josef Gall. Galls hypotes handlade om att mänskliga egenskaper som fasthet och optimism har olika lokalisering i hjärnan. Om en egenskap var välutvecklad skulle den kunna registreras som en utbuktning i en motsvarande zon i skallen. Frenologins förespråkare menade därför att skallens...