Daphne du Maurier får mörkret att lysa

Författaren bakom Hitchcocks succéfilmer Fåglarna och Rebecca är en mästare på att skildra det obehagliga starkt och realistiskt. Ludvig Josephson slår ett slag för Daphne du Maurier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 25/5 2017. Det är något drömlikt och tablåaktigt med Daphne du Mauriers skildringar av lyckliga tillfällen, av någorlunda normalitet och vardagstrivsel då katastrofen ännu inte inträffat. De liknar snarare idéer om lycka, normalitet och trivsel. Allteftersom det hos du Maurier ständigt lurande obehaget tränger sig på blir ljuden, bilderna och till och med dofterna mer påtagliga, inlevelsen starkare och stilen personligare. Modernista förlag har gett ut två böcker med äldre översättningar av du Mauriers verk: ”Fåglarna och andra noveller” samt romanen ”Rebecca” från 1938. Och det finns alla skäl att än en gång upptäcka den engelska författaren och dramatikern, som levde 1907 till 1989 och gärna lät sig inspireras av den trakt i Cornwall där hon bodde stora delar av sitt liv. I novellen ”Äppelträdet” blir en nyligen pensionerad tjänsteman änkling, då hustrun efter en kort tids sjukdom avlidit. Äktenskapet har varit olyckligt. Utan att någonsin gräla eller höja rösten har hustrun ideligen låtit maken förstå hur mycket hon vantrivs med tillvaron. De mest triviala vardagsbestyr har blivit till bördor som bokstavligen böjt och krökt henne. Onödiga och självpåtagna uppgifter, städmanier, inköpsrundor och andra plikter har utförts med ständigt antydda förebråelser mot maken och alla hans försök att avlasta hustrun har bestämt avvisats med ännu mer skuldbeläggande. När hustrun dör kommer maken snart över det. Pensionerad från sitt kontorsslaveri och med ordnad ekonomi ska han nu ägna sig åt att äta ute, gå på bio och göra en ordentlig semesterresa i det efter Andra Världskriget nu någorlunda återuppbyggda Europa. Men det dröjer inte länge innan han lägger märke till att ett av äppelträden i trädgården faktiskt påminner om den avlidna hustrun. Det avviker från de andra friska träden med sin knotighet och brist på frukt. Och istället för att njuta av tillvaron så som han tänkt, ger sig änklingen in i en allt mer besatt kamp mot äppelträdet som inte lämnar honom någon som helst ro. Och, än en gång, det är något ytligt och klichéartat i skildringarna av hur änklingen turistar i Italien och vågar sig på att bjuda upp unga flickor till dans på en piazza. Interiörerna från det lokala värdshuset, med sitt trivsamma småprat och lugna fryntlighet känns mer som hämtat från en turistbroschyr än en verklig upplevelse. Medan den utförliga beskrivningen av hur hustrun, medan hon ännu är i livet, nästan driver honom från vettet med sina ständiga demonstrativa gäspningar är nästan obscen i sin realism och tydlighet. Som om allt det vackra och roliga i livet ligger oåtkomligt som i ett sånt där påskägg med titthål. Mera ett önsketänkande än något verkligt. Föraningen, obehaget, den brutala fasan är det verkliga, då varenda detalj plötsligt blir synlig och minsta ljud hörbart. Lukterna blir kväljande och sticker i näsan. Paradoxalt nog är det ofta när händelseförloppet hos Daphne du Maurier övergår i det orimliga eller rent hallucinatoriska, som den där känslan av verklighet börjar inträda. I novellen ”Titta inte nu” möter vi det gifta paret som försöker få lite andrum från sorgen efter ett förlorat barn med en semester i Venedig. De solbelysta piazzorna och de pittoreska kanalerna med sina gondoler flimrar distanserat, som om det bländande ljuset skymmer detaljseendet. Först när det skymmer och paret går vilse blir staden synlig och påtaglig. Mycket av händelserna kommer att kretsa kring en syn som mannen får, ett varsel som det ska visa sig. Illusionen är så verklig i sin detaljrikedom...