D H Lawrence kan fortfarande lära vår sterila samtid något om sex

Skandalös, fånig eller sexistisk så har D H Lawrence erotiska litteratur avfärdats. Men just i vår tids diskussioner om sex och moral har vi något att lära av honom, enligt författaren Lyra Koli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den engelska författaren D.H. Lawrence har aldrig slutat vara skandalös. Flera av hans verk ansågs för oanständiga för att publiceras i Storbritannien under hans livstid. Först 1960, 30 år efter hans död, vann förlaget rätten att ge ut den oavkortade versionen av Lady Chatterley’s älskare. Det var inte bara otroheten som ansågs stötande. Det var framförallt det grafiska språkbruket: Lady Chatterley låter sig inte bara förföras av sin mans skogsvaktare, hon knullar med honom, både i fittan och röven, ett ordval som fortfarande kan få folk att haja till framför radion. Sådan litteratur funkar ofta som kattmynta på frigjorda teoretiker som romantiserar det förflutnas överträdelser. Att Lawrence idag blivit relativt bortglömd beror snarare på en annan tvivelaktighet, som bara blivit mer skandalös med tiden: hans kvinnosyn och hans rasism. 1970 utkom Kate Milletts klassiska studie Sexual Politics, där hon ingående kritiserar hans stereotypiserande syn på kvinnlig sexuell passivitet. Att försvara honom har därefter sammanblandats med att förminska kritiken, som när Doris Lessing säger: ”Vissa kvinnliga hysterikor har bestämt att [hans romaner] inte är ’politiskt korrekta’ – men vad mig anbelangar så är ingen som använder den frasen en seriös person.” Citatet kommer från en mailenkät som en professor skickade ut till samtida författare, när han på nittiotalet fann det i princip omöjligt att undervisa om Lawrence. Motståndet från studenterna var för stort. Ett av de mest kritiska svaren kom från Ursula K. Le Guin: ”Såklart han var sexist. Han var en vit, engelsk arbetarklassman född på artonhundratalet. Han var sexist och rasist, det är väl inget snack om saken? En man som skrev något i stil med: ’att knulla en svart kvinna vore som att knulla lera’?” Men Le Guin tillägger att hennes önskan som feminist vore att få se hans läsare ” gå bortom det rena fördömandet och försöka urskilja vad som har blivit oacceptabelt, och vad som fortfarande är giltigt för samtida läsare i en oerhört bristfällig, ofta frånstötande, ofta fånig, väldigt intressant och väldigt kraftfull författares verk.” Det är svårt att inte läsa in ett visst klassförakt i synen på Lawrence som fånig och uppblåst. Hans skrivande har en naiv kvalitet som inte ska förväxlas med brist på sofistikation, utan snarare är ett högst avsiktligt sökande efter en närvaro som går utöver det självmedvetna. Filosofen Cora Diamond föreslår att hans otidsenliga syn på sex presenterar ett alternativ att ta på allvar. Enligt henne visar han att sex bör ses som ett specifikt moraliskt problem, till skillnad från den samtida hållningen där ”vad som helst är okej så länge man respekterar personen på alla de sätt som en icke-sexuell moral förutsätter”. Diamond är något på spåren. I en tid när alla verkar tro att sexualmoral bara kan betyda ’för eller emot sex’ är Lawrences djupgående och nyanserade syn på sex befriande. På de vanliga kategoriska frågorna svarar han aldrig ett okvalificerat ja eller nej. Äktenskap? Lawrence är emot konventionsgiftermål, men en idog försvarare av de äktenskap som baseras på ”blodsympati och blodkontakt”. När Lady Chatterley smälter samman med skogsvaktaren Mellors till ”ett mörkt och hävande hav” ingår de ett förbund som borde äras, oavsett om det socialt sett är otrohet. Prostitution? Lawrence är tveksam men inte kategorisk. Pornografi?...