Colette gestaltar modernismens splittrade Eros

Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är få författare från förra sekelskiftet som fortfarande har förmågan att uppröra. Sidonie-Gabrielle Colette, här för enkelhetens skull kallad Colette, är en av dem.Pocketutgåvorna av hennes böcker står i min bokhylla, tummade och med spruckna ryggar, prydda av sliskiga omslag som fortfarande gör mig genererad. Titlar som "Vagabonden", "I bojor", "Sido" och "Chéri" väcker associationer till mörka budoarer och åldrade kokotter som fläktar sig med dyrbara solfjädrar. Alla är de skrivna i en stil som jag trots det upplever som omedelbart tilltalande: fräsch, passionerad och engagerad."Kärlek är ingen hedervärd känsla". Så lyder en av Colettes mer kända sentenser. Av allt att döma är den en krass sammanfattning av hennes första äktenskap med den notoriskt otrogna journalisten och författaren av bortglömda skandalböcker, M. Willy. Med denne tvivelaktige, medelålders person flyttar Colette som tjugoåring till Paris. Där presenterar han henne för modernistiskt sex och låter henne träffa alla som "betyder något", det vill säga folk som Balzac, Marcel Proust, Claude Debussy, Jean Cocteau, men också legendariska kurtisaner som la belle Otero.Genom Willys försorg får hon stifta bekantskap med hela spektrumet av sexuella avvikelser. Priset blir högt – Colette har sagt att Willy för alltid korrumperade hennes förhållande till kärleken – men i gengäld vinner hon insikter som ska visa sig användbara. Framför allt lär han henne om sinnlighet och hur hon ska förmedla sina egna intryck i skrift. Colette är nämligen redan från början starkt påverkad av hur ting och människor ser ut och doftar, hon äger en överkänslighet som gör att hon kan höra ett löv falla; hon faller i extas över hur en tomat smakar eller de rosa skiftningarna på småkrabbornas ryggsköldar. Hos Colette är driften alltid sublimerad, omdirigerad till en nästan mystisk upplevelse av samhörighet med tingen, växterna och djuren – men nästan aldrig med männen.I fyrtioårsåldern sätter hon sig ner och påbörjar ett slags sexuellt bokslut, "Pur et l'impur", enligt henne själv det närmaste hon kom en uppriktig självbiografi. "Det rena och det orena", blir en upprörande och subversiv bok om de eskortflickor, prostituerade bögar, flamboyanta lesbiska och professionella förförare som hon själv umgicks och låg med under sina första stormiga Paris-år. Jag förstår varför den inte fick någon svensk förläggare, innehållet är rena dynamiten. Romanen är skriven i dialogform där kärleken reduceras till ett spel, en affärstransaktion, där det gäller att inte tappa masken. Kvinnorna som Colette respekterar mest är cynikerna, de som försvarar sin kurtisanmoral och skryter med att de aldrig någonsin sagt vad de egentligen kände. Allt är skildrat med den sensuella pragmatism som är Colettes signum och anledningen till att jag alltid återvänder till hennes författarskap.En av de mest slående aspekterna av Colettes liv och verk är hur hårt hon kämpade för att hitta sitt eget uttryck. Hon föddes i obemärkthet på landsbygden 1873 och dog världsberömd i Paris 1954. Efter succédebuten skrev hon en lång rad romaner, noveller, essäer och självbiografier. Som journalist skildrade hon allt från kvinnomisshandel och mode till gastronomi och fejkade orgasmer. Hon var en av de första kvinnorna som rapporterade direkt från fronten under första världskriget. Samtidigt var hon oavbrutet sysselsatt med att spränga genregränserna. Hon skapade...