Clarice Lispector antecknade på ciggpaketen – hushållerskan satte ihop det till en roman

Clarice Lispector ville skriva en bok utan ord och beskriva en hunds inre liv. Katarina Wikars sjunker ner i hennes värld där döda talar och framtiden redan har inträffat.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Skapas nästa ögonblick av mig eller skapar det sig självt? Jag vill fånga mitt är. Ögonblicket är vad Clarice Lispector försöker få fatt i. Och framtiden är bara ett förflutet som ännu inte har förverkligats. Flera decennier efter hennes död 1977 så fortsätter hennes texter att förbrylla. Den franska filosofen Hélène Cixous analyserar, studenterna närläser, många är vi som vrider och vänder på hennes meningar. Går vilse, ger upp men aldrig lämnar. Och hon blev Brasiliens lysande litterära stjärna i världen, både frimärke och staty. Sitt sista år i livet lät sig Clarice Lispector för enda gången intervjuas i brasiliansk teve, det finns på Youtube i ett evigt nu, hon är 56 år gammal och ska snart dö i cancer men inte än. Hennes ena hand är svårt bränd efter en incident med cigarrett och nylonnattlinne. Makeupen är permanent. Man kan se att hon är obekväm i situationen, hon säger att den brasilianska författarens roll är att tala så litet som möjligt, att förr förstod ingen henne men nu gör de unga det. Hur tror du att det kan komma sig? frågar reportern. Jag tror att allting ändrade sig för jag gjorde det inte, säger Clarice, jag har inte gjort några eftergifter. Clarice Lispector hade judiskt påbrå, föräldrarna emigrerade från svältens och pogromernas Ukraina tidigt tjugotal, och hon gjorde succé som författare redan vid tjugotre års ålder med romanen Nära det nakna hjärtat, som var hennes manifest bortom den mänskliga moralen men framgången gjorde henne trött, så fruktansvärt att redan vara fullbordad. Jag får lust att riva sönder den och bli fri igen, skrev Clarice i ett brev efter debuten. Lättheten skrämde henne och det är som om resten av livet går åt till att hitta tillbaka till sin svårighet. Jag saknar bara det jag inte kan säga, skriver hon i ett annat brev. Jag förstår en höna, sa hon som barn, hennes inre liv. Jag vet hur det är. Ända sen tidig ålder hade hon velat vara ett djur och den fascinationen följde henne genom livet, en katt till exempel. Bara vara i ögonblicket. Fri från den förödande introspektionen människor ägnar sig åt. Hon var uttråkad diplomathustru runt om i världen i årtionden, allt såg likadant ut överallt, hon gick upp i sin roll som mor till två söner men bodde efter skilsmässan de sista tjugo åren i en lägenhet i Rio med hushållerskan Olga och hunden Ulysses. Om jag kunde beskriva en hunds inre liv skulle jag ha nått en höjdpunkt, skrev hon mot slutet. Det var först med "Stjärnans ögonblick", den sista romanen som kom ut när Clarice Lispector ännu levde som hon blev en sorts bestseller-författare. Mot alla odds kan man tycka. Här våndas en författare, Rodrigo S M över sin huvudperson, Macabea, en obetydlig kvinna från Rios fattigkvarter. Han vill helst bara meditera utan ord över ingenting. Skrivandet trasslar till livet för honom. Hur ska man kunna börja från början om saker sker innan de har skett? Det finns massor av sådana frågor överallt som går oss förbi men som Clarice Lispector stannar vid. Kan det bli litteratur, en med början, mitt och slut följt av tystnad och regn som faller? Stjärnans ögonblick är själva berättelsernas skelett. En ut- och invänd-roman. Hennes avsikt är att skriva enklare och enklare. Skriva av sig själv lika viktlöst som vore författaren en vit fjäril. Och på vägen frågorna: Hur skapa en bok utan ord, som är som ett stumt fotografi. "Stjärnans ögonblick" blev en tunn bok lika tunn som huvudpersonen Macabea, men man får inte vara disträ som läsare, förklarar Hélène Cixous för då hör man nästan ingenting. Jag skulle vilja skapa en historia full av alla ögonblick, så skrev Clarice en gång i ett brev, och kanske var hon slutligen där. Och det kanske inte är så komplicerat...