Carrie Fisher – en rebell även som författare

Carrie Fisher blev prinsessan Leia med en hel galax. Men hon var så mycket mer. Anna Hellsten lyfter författaren Fisher, som skrev både skarpt, angeläget och vansinnigt roligt.

Tidigt i Carrie Fishers bok memoarbok Wishful Drinking från 2008 skriver hon: If my life wasn't funny it would just be true, and that is unacceptable. Det vill säga: Om mitt liv inte hade varit roligt så hade det bara varit sant, och det hade varit oacceptabelt. Det är en typisk Carrie Fisher-formulering, klipsk och krass. Den är också hennes författarskap i ett absolut koncentrat: roligt. Och sant. Det var visserligen rollen som prinsessan Leia i Star Wars som gjorde Carrie Fisher världsberömd, och det var en gestaltning hon fick dras med. Jag är prinsessan Leia , skriver hon i boken Shockaholic. Hon fortsätter: Kanske inte för mig själv, men jag kommer å andra sidan inte att bli tillfrågad den framtida dag när det rapporteras att jag dött och en bild på prinsessan Leia kommer att visas på tv med två datum under mitt perukprydda huvud. Det var en drastisk prognos, men helt korrekt, för när Fisher dog i sviterna av en hjärtinfarkt i vintras var det såklart Leia som hamnade i nekrologerna, komplett med guldbikinin och kanelbullefrisyren. Men för oss som gått genom livet utan Star Wars jodå, vi finns så låg Carrie Fishers verkliga geni snarare i det skrivna ordet, ett som till skillnad från hennes ikoniska roll i galaxerna utspelade sig mitt i verkligheten. Fisher var bortåt trettio när hon debuterade som författare. Det hade gått några år sedan Star Wars-fabriken stängt ner, och efter tiden som it-girl i rymden hade hon börjat bygga upp en karriär som vanlig skådis: en liten biroll i Blues Brothers, en lite större biroll i Hannah och hennes systrar, och så vidare. Hon hade också börjat jobba som så kallad script doctor, alltså en person som plockas in för att hotta upp ett dåligt filmmanus. Hon var gift med musikern Paul Simon, och så hängde hon med gänget på komediprogrammet Saturday Night Live och drog i sig en massa kokain. Ur allt detta kom en skilsmässa, en överdos och en avgiftning, och när hon kom ut skrev hon sin debutroman Vykort från drömfabriken. Huvudpersonen heter Suzanne Vale och är en Hollywoodskådis i nedre trettioårsåldern med en syrekrävande superstjärna till mamma och ett missbruk av strängt taget varenda sinnesutvidgande substans på planeten. Många som läste boken när den precis kommit ut tog den som ett slags tunt fiktionaliserad dagbok. Fishers egen mamma hette ju Debbie Reynolds och var en av USA:s mest berömda skådespelare, och hennes pappa Eddie Fisher var en minst lika berömd sångare. Carrie Fisher själv beskrev sig därför ofta som en produkt av Hollywoodsk inavel, och med den bakgrunden hade det varit enkelt att trilla ner i ett banalt stackars-lilla-rika-flicka-fack, ännu en snyfthistoria om en trasig rikemansunge som dövar sina demoner med sprit och knark. Men boken var allt annat än banal. Fisher skrev skarpt och roligt, en originell och osentimental mix av bikt, satir och kärleksförklaring. Regissören Mike Nichols föll för boken och Fisher jobbade om den till ett manus. Filmen blev om möjligt ännu bättre en lite teatralisk men också varm, blixtrande smart skildring av en mamma och en dotter som håller på att irritera livet ur varandra men som också, faktiskt, älskar varandra djupt och villkorslöst. När mamman i Vykort från drömfabriken jämför sitt moderskap med Joan Crawfords är det också en skarp blinkning till en branschkultur där mammor antingen stämplas som daltande helgon eller egoistiska svin. Fisher gick aldrig med på den dikotomin, och det var en central komponent i hela hennes skrivande: hur det dräpande och humoristiska varvades med en stark känsla för gråzonernas betydelse, av en oemotståndlig lust att krafsa på fasaden. Den som aldrig läst något av Carrie Fisher kan förstås fråga sig varför i hela friden man ska bry sig om en rik och privilegierad kändis som huvudsakligen skriver om sig själv...