Carl Jonas Love Almqvist i den uppfuckade verkligheten

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen. Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd  – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt: “På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.” Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i  tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.” Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!” Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa...