Brevvänner under antiken: Augustinus och Hieronymus

Att brevväxla under antiken var något helt annat än dagens snabbmessande. Vincent Flink Amble-Naess inspireras av tidens omsorgsfullhet, men befarar att helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.I skiftet mellan tre- och fyrahundratalet e.Kr ägde en brevväxling rum mellan två av senantikens mest framstående män. Det var kyrkofäderna Augustinus och Hieronymus som skrev till varandra.Augustinus föddes i Nordafrika, och förutom ett par studieår i ungdomen var det där han tillbringade hela sitt långa liv. Hieronymus levde vid tiden för brevväxlingen i det Heliga landet. När man betraktar en karta över romarriket kan det verka överskådligt, men avståndet mellan Augustinus hemstad i dagens Algeriet och Hieronymus Betlehem är närmast oöverskådligt. Färdvägen bjuder inte heller på några bekvämligheter. Det är med få undantag ett kargt och öde land som sträcker sig mellan städerna. För den som fick i uppdrag att leverera ett brev från den ena platsen till den andra, i en tid då varken asfalterade vägar eller motorfordon fanns att tillgå, var landvägen därför inte ett alternativ. Kvar stod Medelhavet, men också till havs lurade faror: väldiga vågor och rövarband med slipade vapen. De vältaliga formuleringarna fraktades med livet som insats. Och det tog tid. En brevväxling kunde ta decennier i anspråk. ”Jag minns att jag skrev till dig medan jag ännu var ung” skriver Augustinus,  ”men nu är jag redan gammal”.Och även själva produktionen tog tid. Det var nämligen inte männen själva som skrev. Breven dikterades för en person med yrkestiteln takygraf, snabbskrivare. I oerhörd hastighet ristade dessa specialister in en förkortad form av texten på en tavla av trä eller vax. Sedan lästes alltsammans upp för professionella skrivare, som omsorgsfullt förde över innehållet till papyrus.Kyrkofäderna diskuterar vilken tolkning av Paulus ord i Galaterbrevet som är den rätta, men kanske är det inte själva innehållet som är det viktiga, utan hur männen förhåller sig till varandra. Det rådde en ömsesidig respekt mellan dem, av ett slag som har blivit dagens debattklimat främmande. Augustinus och Hieronymus var meningsmotståndare, men ansträngde sig för att debattera som vänner. Vid de få tillfällen då bitska kommentarer faktiskt yttras, följs de av en ursäkt i nästkommande brev. Kanske är det inte ägnat att förvåna; det är inte svårt att föreställa sig vilken ångest ett förhastat ord måste ha inneburit. Om en människa idag råkar såra någon kan hon omedelbart be om ursäkt, och därmed är saken ur världen. För de två kyrkofäderna fick förlåtelsen emellertid vänta.Kanske var det just avståndet – det tidsliga och det rumsliga – som gjorde att de förblev vänner. Förhållandet säger något om samtiden. Tack vare den teknologiska utvecklingen har det blivit möjligt att ögonblickligen komma i kontakt med människor över hela världen. Utvecklingen har inneburit en vinst, men samtidigt har något gått förlorat. Trots framstegen är själva grundvillkoren för de mänskliga relationerna oförändrade. Behovet av avstånd förblir en viktig del av vänskapen. Till vardags uttrycks saken som att man inte ska ta någon för givet. Formuleringens banalitet döljer ett existentiellt bråddjup – alla våra relationer är villkorade, eftersom de har sitt slut i graven. Saknaden efter någon kan därför ses som en förberedelse för döden, både vännens död och den egna.Under sin livstid hade Augustinus och Hieronymus ett begränsat antal skrivtillfällen att förfoga över...