Borges, Han Kang och de döda språken som erövrar oss

Man trivs med den sällsamma ensamhet som det innebär, att försvinna ur de levandes sällskap. Rebecka Kärde reflekterar över Han Kang, Jorge Luis Borges och de utdöda språkens lockelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den argentinska författaren Jorge Luis Borges visste redan tidigt i livet att han skulle bli blind. Det låg i släkten: såväl hans far som hans farmor hade gradvis förlorat synförmågan, och Borges själv var bara lite över tjugo när barndomens kraftiga närsynthet utvecklades till grå starr. Från och med 56 års ålder räknades han som helt blind på ena ögat och delvis på det andra. I dikten ”On his blindness”, publicerad ett år innan Borges död 1986 och nedtecknad av hustrun María Kodama, beskriver han det i Lasse Söderbergs översättning så här: ”Vid årens ände är allt jag kan se / en envis suddig dimma runtomkring / som reducerar tingen till ett ting / berövat form och färg. Som en idé.”Den där dimman var för Borges inte bara ett hinder. Utöver Kodama var han omgiven av vänner och adepter som gärna ställde upp som sekreterare, högläsare och hjälpredor. Dessutom hände det att blindheten knuffade in honom på vägar som annars kanske förblivit obeträdda. I en föreläsning från 1977 påstår han att det var tack vare den som han lärde sig det utdöda språket fornengelska, även kallat anglosaxiska.Borges, som var professor i just engelska och hade brittiskt påbrå, beskriver hur förlusten av ”den synliga världen” skapat ett behov av att ”återfå en annan – mina avlägsna förfäders värld”. En morgon slog han sig därför ner med en grupp studenter och började stava sig igenom lärobokens exempeltexter. Gradvis tonade ett främmande landskap fram, helt bestående av klanger, där ”vartenda ord stack ut som om det hade ristats in”.Alla som har lärt sig ett nytt språk, med hjälp av synen eller ej, känner förmodligen igen den här beskrivningen. Till en början verkar orden så konturskarpa att de nästan är självlysande. Det är, som Borges säger, som att komma till en ny värld. Man anar att det finns en logik, att det hela fungerar – men hur, det kommer det ta lång tid att begripa.Borges talar om processen som en ”erövring”. Själv tänker jag snarare tvärtom. Att lära sig ett språk är att själv erövras. För att de främmande ljuden ska börja hänvisa till världen krävs att den egna varseblivningen förändras. Det är inte språkets gränser som ritas om, utan mina egna.Men hur är det att, som Borges gör, lära sig ett dött språk? Det går ju inte att resa till en plats där fornengelska talas, frånsett möjligen några enstaka seminarierum. Vokabulären är anpassad efter ett annat och avlägset samhälle. Dessutom är det vanligt att äldre språk är mindre regelbundna än moderna sådana, eftersom de inte har standardiserats av en statsapparat i syfte att en hel befolkning ska kunna förstå varandra – under större delen av den mänskliga historien räckte det ju för de flesta att kommunicera med grannarna i hembyn.I den sydkoreanska författaren och Nobelpristagaren Han Kangs roman som på engelska fått titeln ”Greek Lessons”, ”Lektioner i grekiska”,  är det just de här svårigheterna med döda språk som är poängen. Den ena av de båda namnlösa protagonisterna är en medelålders kvinna som just har blivit stum. Enligt hennes terapeut har det att göra med att hon på kort tid har förlorat både sin mamma och vårdnaden om sin åttaårige son. Kvinnan själv betvivlar orsakssambandet, men tänker att ett dött språk kanske kan lossa bojorna. Ett språk med ett annat skriftsystem än koreanskans hangul, och...