Henrich Schliemann och samtiden: Bland tempel och tält i Aten

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form – kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant...